För att försöka jobba med mitt kontrollbehov så kan vi testa en sak. Men jag vet inte om detta blir samma sak, att jag bestämmer och delar ut uppgifter som ska göras.

I så fall vet jag inte hur jag ska göra. 

Vi kan testa att X köper julklappar i år. Till barnen och sina föräldrar. Och saker till julklappsspelet från barnen.

Jag kan köpa till mamma och barnen. Och om han vill kan han 

fixa små saker till advent. Och jag ska inte lägga mig i, oavsett vad jag tycker och tänker. Vill han köpa julklappar på julafton istället för att skicka efter på nätet, så är det så han väljer att göra det. Då är det ok. Jag ska försöka att inte bli stressad, utan komma ihåg att är det överlämnat så är det. 

Måste bli bättre på att bara planera sånt som rör mig, andra kan planera sina egna saker.

Det är inget jag måste göra. Och detta gäller i allt, handla, städa, semester, tvätta, kasta saker, ringa, eller vad som helst.

Undra om vi någonsin kan se varandra precis så som vi egentligen är, eller om vi bara kan se bilden vi skapat av varandra. Den som vi inte är, illusionen av oss, med alla fel och brister. 

 

 

Har alltid varit den duktiga flickan. Den som vill göra allt bra och rätt.

Jag vill räcka till och göra det enkelt för alla. Det är nog därför det gör extra ont, för att jag har misslyckats med mitt livsuppdrag. 

 

 

Jag ser inte ut som han vill. Jag beter mig inte som han vill. Jag städar inte som han vill ha det.

Jag har inte sex så ofta som han vill ha det. Jag sköter inte ekonomin som han vill ha det.

Jag uppfostrar inte barnen som han vill. Jag klär mig inte som han vill. Jag pratar inte så mycket/lite som han vill. Jag går och lägger mig tidigare än han skulle vilja att jag lägger mig Jag slänger alldeles för lite Jag har saker överallt Jag har tagit över hemmet, han har ingen plats. Jag tröttnar på alla mina fritidsintresse. Jag har för lite energi.

Jag äter fel saker. Jag motionerar för lite. Jag vill för lite. Jag gör för lite. Jag är för gnällig.

Jag klagar för mycket. Jag handlar för mycket skit. Jag handlar fel presenter. Jag tjatar om allt.

Jag väger för mycket. Jag skyller på min adhd, fast det inte är problemet. 

Jag tycker att han ska anpassa sig för att jag har adhd. Jag blir aldrig bättre. 

Så vad gör jag bra enligt honom?

 

 

 

Innerst inne vet jag att jag aldrig kommer att få höra honom säga att han älskar mig en gång till.

Kommer aldrig att få ett sms för att han tänker på mig. Det är sanningen och om jag bara hade förstått det fullt ut så hade jag kunnat börja läka. Men en del av mig hoppas på att jag har fel, att idag kommer förändringen.

Idag duger jag, idag var jag bra. Idag är jag den han vill ha, den han blir lycklig av. 

 

 

 

Det enda du gjort för att behålla mig eller visa att du älskar mig är att fråga om vi ska ha sex.

När jag sagt nej så slutade du fråga. Och dina känslor dog. Inte ens vänskap fanns kvar. Var vårt äktenskap bara byggt på sex? Fanns det verkligen inga andra sätt att visa att du älskade mig, eller väcka min kärlek på?

Du kunde inte pratat med mig innan det var försent? Ruskat om mig och sagt att du älskar mig? Eller fråga om jag älskar dig? Skickat ett mess då och då? Lagt en lapp i min ficka? Kramat mig hårt och länge utan anledning? 

Jag tror jag har för mycket vardag och livpussel i mitt liv för att kunna bli spännande, rolig och intressant. Jag är en tråkig, stressad, trött 2 barnsmamma. Kommer inte att bli roligare än så här tror jag. 

 

 

Emellanåt känns detta förnedrande, patetiskt. Att försöka göra allt jag kan, och vara den bästa versionen av mig själv, men inte kunna få något tillbaka. Det känns smutsigt på något vis Att vara den enda som kämpar, det kommer inte att fungera. 

 

 

 

Oavsett hur detta slutar så kommer det att förändra mig från grunden. På vilka sätt vet jag nog inte än. Men just nu känner jag mig så jävla värdelös, fel och oönskad. Alltså precis så som det faktiskt är. Om vi fortsätter tillsammans, hur ska jag känna mig älskad på riktigt? Hur ska jag veta att han inte tvivlar, när han inte sa något denna gången? 

 

 

 

Jag känner att jag sakta men säkert stänger av/stänger ner för att skydda mig själv.

Försöker intala mig att det är lika bra, att det är det bästa, att det redan egentligen är färdigt.

Säger det som ett mantra, för att vänja mig. Om det skulle vända så hoppas jag att jag också kan det, och att det inte gått för långt. För att klara det, för att fungera. Detta är mina försvarsmekanismer på full nivå.

Ingen skulle vilja se mig annars. 

Jag måste fungera, jag måste hålla ihop, det finns inget alternativ. För om det blir som jag tror så kommer jag att behöva min energi till annat än sammanbrott. Och ärligt talat så finns det knappt någon kvar till att börja med.

 

 

 

Hur hade det känns för dig om vi vänt på det? Att jag hade sagt att jag vill skiljas, men vi väntar lite för jag vill se om jag överhuvudtaget kan få några känslor alls för dig. Gör ditt bästa för att imponera på mig så länge, så jag får se vad du kan.

Men jag tänker inte delta, inte lyssna på vad du tänker och känner, inte läsa några böcker med tips och råd om förhållande, jag kommer inte svara på varken sms eller mail, eller brev med frågor du skriver.

Du får leva i ovisshet, tills jag vet vad jag vill. Hoppas inte du tröttnat under tiden, jag behöver ju fundera på om det går att älska dig, du vet att det är ju inte så lätt, det måste du ju förstå.

Jaha, du fick erbjudande på en lägenhet och du vill veta vad jag tycker och tänker om vår framtid?

Du vill veta vart vi är påväg. Du vill veta om jag tycker att du ska tacka ja, för då betyder det att det definitivt är över. Men jag kan inte svara på det nu. Du får vänta, och gå och 

gissa. Gör så gott du kan sålänge, ge mig vad jag vill ha och det jag vill leva med. Jaha, du vet inte vad det är, det vet inte jag heller. Du får prova dig fram.

Jag säger till när jag tänkt klart. Men sitt gärna där och vänta, så berättar jag hur det blir sen.

Jag vet inte när. Men jag hoppas att du anstränger dig och 

inte tappar sugen, för om jag kommer på att jag kan älska dig då kan vi ju bara fortsätta som vi gjort tidigare, och låtsas att detta inte hänt. Om du skulle sluta älska mig nu för att du inte kan få något av mig, så är det ju synd, för jag vet ju inte än. Så om din kärlek är slut när jag känner att min kanske kommer tillbaka, då har vi bara vänt på problemet.

Och då börjar vi om allt detta igen. Så fast du snart har stängt av helt, och nästan har flyttat, för det är det jag säger till dig hela tiden, fast jag kanske inte märker det, så kan du ju sitta här och vänta tills jag vet hur vi ska ha det. Fast du kommer inte på svar på dina 

frågor, du får ingen kärlek eller respekt, ingen ömhet. Du är satt på undantag, jag behöver tid. Vänta tills jag är klar, sluta gråta, det leder ingenvart, det finns andra som är mycket mindre komplicerade än dig, och snyggare, roligare, har bättre jobb, är mer spännande än dig, så just nu har du inte mycket att komma med. Överviktig och tråkig, inte kärleksfull, inte ansvarstagande, kan inte hålla ordning, vill inte ha sex.

Du vet att det finns andra kvinnor där ute, om jag ska vilja leva med dig så får du nog bättra dig för att ha en chans. Men du har långt kvar.

 

 

 

Det blev en månad istället för två. Och resultatet blev som jag visste att det skulle bli. Precis som jag sa, han hade bestämt sig. Hans känslor finns, men inte för mig. Det är dött. Så varför skulle jag ens försöka? Hur många sms fick jag, hur många lappar eller komplimanger fick jag? Inga. Han försökte inte ens. Bara sex från hans sida, som om bara det kunde laga det som var sönder. 

Tråkigt att behöva avsluta något som man inte vill avsluta, eller ens visste att någon tänkte på. Jag fick inte ens en chans, det var klart redan innan har sa det. 

 

 

 

Jag tror att han bestämt sig. Att beslutet är klart. Igår kändes det som det var en djup avgrund mellan oss. Säger inget personligt, utan bara säkra, neutrala saker. Inget som för vår relation framåt. Idag suckar han och säger inte då mycket. Frågar hur det går med att söka lägenheter. Får se hur lång tid det tar innan han säger något. 

 

 

 

Jag menar inte att låta negativ, men jag tänker lite som såhär. Om det är så svårt att veta om du älskar mig efter 20 år, att vi nästan kommit tillbaka till att du känner att vi är vänner igen, är det då meningen att vi ska fortsätta?

Om du inte ens känner att du kan skicka ett helt neutralt mess, eller försöka nåt annat för att se om det finns nåt kvar, då vet jag inte. På något sätt så känns det som jag försöker ensam, att du hoppas att svaret kommer att komma ändå. Jag känner patetisk som jagar någon som inte vill ha mig, ja, jag vet att det bara är en känsla.

Men det är jättesvårt att fortsätta försöka när man inte kan få någon respons.

Jag försöker inte tvinga fram något av dig, jag vet att du inte kan nu, men det är så jag känner. Jag vet inte vad vi ska göra, men det känns som vi inte gör nåt, utan att vi låter det rinna ut i sanden. Tror du att du omedvetet drar ut på det för att inte såra mig?

För det är inte bra för någon, det som sårade mig har ju redan hänt, så det går inte göra nåt åt. Jag står fortfarande på samma plats, så jag försöker inte avsluta något, om det är det du tror med detta mess. Många tankar som rör sig, som du ser. 

Tänker på hur jag ska göra för att visa att jag bryr mig, samtidigt som jag tänker att det inte spelar nån roll ändå. Funderar på om jag ska visa allt jag tänker och känner men kommer fram till att det är bäst att låta bli. Om du vill veta något så kan du alltid fråga. Jag finns här.

 

 

 

Jag har gett dig allt jag har haft, allt jag har kunnat. Tyvärr har det varit fel saker, det är inte det du har velat ha eller behövt. Vi har kämpat båda två utan att se det.

Men det är ju så att om jag inte har det du söker, så måste jag släppa dig, för annars har du ingen chans att bli lycklig. Jag försöker, jag hoppas att du tror mig när jag säger det. Det är bara så svårt, men jag håller på. Bit för bit, det gör bara så ont. Varje bit, varje insikt trasar sönder mig. Men jag vet att jag måste.

Försöker se klart på det, det går ibland, sen kommer känslorna och blandar sig i, det är då det inte går. Så låt mig bryta ihopa då och då, jag antar att det är en del av processen, och att det förhoppningsvis för mig sakta framåt. Snart är du fri att hitta den äkta kärleken, den du förtjänar. Snart har jag en egen lägenhet att bo i.

Det kommer att bli bra, det tar bara lite längre tid för mig att komma dit där du redan är. Men jag försöker.

 

 

 

Jag har gett dig allt jag har haft, allt jag har kunnat. Tyvärr har det varit fel saker, det är inte det du har velat ha eller behövt. Vi har kämpat båda två utan att se det.

Men det är ju så att om jag inte har det du söker, så måste jag släppa dig, för annars har du ingen chans att bli lycklig. Jag försöker, jag hoppas att du tror mig när jag säger det.

Det är bara så svårt, men jag håller på. Bit för bit, det gör bara så ont. Varje bit, varje insikt trasar sönder mig.

Men jag vet att jag måste. Försöker se klart på det, det går ibland, sen kommer känslorna och blandar sig i, det är då det inte går. Så låt mig bryta ihopa då och då, jag antar att det är en del av processen, och att det förhoppningsvis för mig sakta framåt. Snart är du fri att hitta den äkta kärleken, den du förtjänar.

Snart har jag en egen lägenhet att bo i. Det kommer att bli bra, det tar bara lite längre tid för mig att komma dit där du redan är. Men jag försöker.

 

 

 

Jag förstår egentligen inte varför jag klamrar mig kvar. Jag kan ju inte få vad jag behöver för att må bra.

Jag behöver att bli sedd, uppskattad, åtrådd, få känna att jag är speciell och att jag är den enda han tänker på.

Jag vill få ett sms ibland, en liten lapp ibland, att han säger att han älskar mig.

Att vi sitter och pratar om allt och ingenting. Att vi gör saker tillsamnans. Att vi bygger ett hem tillsammans som vi båda älskar. Att vi kan kompromissa utan att få en klump i magen och inte lösa något ändå. 

Detta är ju sånt jag ändå inte kan få, så varför är jag så envis, varför inte bara förstå att det är så det är nu.

Detta är den nya verkligheten. Om jag inte kan få det jag behöver, varför är jag här? Då 

kan jag ju lika bra vara ensam, det är ju ingen skillnad. Det skulle väl i så fall vara att, om jag är själv få blir jag inte besviken och ledsen när jag inte får det, för jag vet att jag har ingen som jag skulle kunna gå det av. 

 

 

 

 

Jag har för stort kontrollbehov. Men hur vet jag när jag ska ha kontroll och när jag går för långt, när ingen säger det förrän det är försent? Ska jag ha koll på barnens skola, och om de har rätt storlek i kläder, och berätta när något ska städas? För ibland säger han att jag ska säga till om jag vill ha hjälp" med städningen, eller om något ska göras, men ibland är det fel, för bestämmer jag allt. Men sen upplever att oftast att det känns som det inte blir gjort.

Som tex städa under vasken, jag bad om det för flera veckor sedan, och det är inte gjort än.

Hur ska jag då göra, säga det igen eller vänta? Och hur länge ska jag vänta? Eller våra fönster, jag har bett honom flera gånger om att putsa dem, men de är fortfarande oputsade. Ochbjag började bo honom när Ozzy levde, och han avlivade vi för över 1 år sedan. 

Hur fan gör man rätt? Det går inte 

Jag har försökt bli 20 år att bli den du vill ha. Anpassat mig och försökt, om och om igen. Varit så ensam så det har gjort fysiskt ont. Du har aldrig frågat hur jag mår, aldrig sagt att jag gjort nåt bra. Nu när jag gjort så som jag trodde att du vill ha det, då är det slut. Nu är det dax att flytta, att börja om. Ett eget liv. Ett liv där jag inte ens vet vem jag är längre. För jag blev aldrig den du ville ha. Du vill ha någon annan. Du vill ha kärlek, och jag är inte den du kan uppleva kärlek med. Det är inte jag som finns i dina tankar längre. 

Jag är bara patetisk. Jag borde bita ihop, inse fakta och flytta. Borde säga att jag har fått nog.

Att jag faller isär av att ha det såhär. Att vara den svaga som man måste ta hand om. Jag är inte svag. Jag tycker inte om att man ger sig i första taget, vilket jag tycker att han gör.

 

 

 

Varför ska jag ha så svårt för att fatta att det rätta måste vara att gå ifrån varandra. Många delar av mitt logiska jag påpekar det hela tiden, men min känslomässiga sida säger att det är fel, vi har aldrig fått en chans.

Vi bara ältar problem, bara pratar om vad jag gör fel, men om jag säger något så tar han illa upp och blir sur.

Det är lättare att säga att jag gör fel, för ofta säger jag, ja det gör jag. Eller så blir jag tyst och försöker bli bättre. Men jag lyckas aldrig. Fast jag menar väl, så gör jag ändå fel. Jag kan prova 100 olika sätt, och ändå är alla fel.

Men ingen berättar vad som är rätt. Ingen kan ge mig alternativ. För han tycker inte att det är löst, för jag klarar det ändå inte. Jag ber om råd, jag vill veta, jag vill kompromissa, men han säger att det inte är lönt.

Så då är det slutdiskuterat. Såhär kan man ju inte ha det. Då borde det till och med vara bättre att vara själv, eller? Jag läser mina jävla självhjälpsböcker och försöker hitta alla vägar till att hitta tillbaka, försöker jobba på mig själv och på vårt äktenskap. Försöker dela mina nya upptäckter och få honom oxå engagerad, men det går inte.

Säger att han kan fylla i vissa papper så kan vi se hur det ser ut efter, vi kan diskutera det.

Jag vill att vi lär oss prata med varandra, och jag vill att vi ska lära oss kompromissa.

Men han är inte intresserad, för mig känns det som han sitter i soffan och hoppas på att det ska ordna sig själv.

Och när man granskar sitt äktenskap så noga i sömmarna, och vrider och vänder på alla problem, vi söker efter dom. Då tror jag att vi glömmer se eller fokusera på sånt som är eller har varit bra. Jag vill att någon berättar vad som faktiskt är det bästa att göra. Gör vi detta för min skull, för att han tycker att jag måste vänja mig vid tanken och för att han känner skuld, och att det är synd om mig? För det känns så.

För att jag ska vänja mig sakta för att det ska bli minst jobbigt för alla inblandade. Mina kläder 

är packade, tavlorna undanställda, grytor, tallrikar och knivar köpta. 

Undra hur julen blir, kommer vi att fira den tillsammans, vem kommer att köpa julklappar till barnen?

Jag tar ju alltid kontrollen, jag kanske borde backa helt och låta honom göra det så som han vill, och vill han göra det på julafton så får han göra det. 

Jag har ju "tagit över" alla andra år, jag har tyckt att det varit snällt, att allt är färdigt till julen. Och jag tycker inte han har verkat intresserad alls, det enda han säger är att det jag köper är fel. Men han säger inget innan om vad han tycker att vi ska köpa istället. Men det jag gjort är i alla fall fel, det är det alltid 

Om jag skulle be honom säga 3 saker jag gjort bra under dessa 20 år så hade han inte kunnat göra det. 

Allt gör så ont just nu, jag känner och tänker och drömmer hela tiden, men står bara och trampar på samma ställe. Och ingen att dela det med, för han vill inte veta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du säger att du måste förstå att jag älskar dig, det är upp till mig nu.

Du kan inte älska mig nu, för din ena fot är redan utanför dörren. Men jag behöver också älskas, just nu mer än någonsin.

Jag behöver veta att jag 

finns, att jag betyder något. Att det jag försöker visa och göra syns.

Just nu är jag en vattendroppe i ett stort hav, syns, inte finns inte. Jag vet inte vem jag är, eller vem jag ska vara. Jag måste visa att jag kan, jag måste kunna. Men vem vet om det är verkligheten, när inte ens jag vet?

Jag borde kanske vara själv, i alla fall borde jag släppa taget. Jag vill visa att jag älskar dig, visa att jag försöker, med varje fiber i min kropp.

Men ju mer jag 

gör, desto mer vet vi att det inte kommer att hålla. Och att försöka visa någon att man älskar dem när man inte kan få något tillbaka, det är svårt.

Att bara ge sig själv, men inte få någon form av bekräftelse på att man gör skillnad.

Att veta att man inte duger, eller är älskad, för att jag är den jag är... Men jag tycker också att vi har haft problem, men hoppats i tysthet att det ska ordna sig, om jag bara blir lite bättre.

Men det gjorde det inte. Det har inte synts. Ingen ser mina tysta försök, för det är så mycket kvar innan jag duger. Var står vi, hur långt ifrån varandra står vi? Är det alldeles för långt, för att någonsin hitta tillbaka?

Det känns som han redan är borta, långt, långt borta i någon annans famn. Någon som kan älska, vara normal, trevlig, glad, underhållande, fylld med energi, som gör saker.

Vad har jag att komma med? Jag kan inte mäta mig med normala människor, så varför försöker jag ens?

Varför ska jag försöka när jag vet att det inte går? Varför hålla fast med näbbar och klor, när jag vet att jag ska släppa? Om han vill ha någon annan, då vill jag inte stoppa honom.

Men ändå gör jag just det. Jag hoppas att han är stark nog att gå. För jag kan inte släppa.

Jag vill att han ska vara lycklig, och jag vet att han inte är det, så jag borde ge honom det.

Även om det inte är med mig. Men kanske hoppas jag på att få bli älskad, för den jag är.

Att någon säger att jag duger fast jag inte lyckas. Att någon ser att jag försöker. Att någon står bredvid mig på vägen, och hjälper mig när jag faller. Och torkar av mina såriga knän.

Som säger att allt blir bra, det är du och jag mot världen. Jag går med dig, jag finns alltid här.

Jag lämnar dig inte, var inte rädd. Men just nu så står jag ensam uppe på ruinens brant, där det regnar, blåser, är lerigt, halt och mörkt.

Står alldeles ensam. Och jag håller på att tappa balansen. Och snart spelar det ingen roll.

För om det är så ödet vill ha det, så är det så det är. 

 

 

 

 

Kan inte göra mer än jag gjort. 

Jag har gjort ett ärligt försök, men fått noll tillbaka. Det var du som sa det.

Men du tog nog tillbaka mig för att det var synd om mig, för du menade inte allvar.

Mina försök betyder noll och ingenting för dig. Dina känslor för mig är döda. Finns inte mer.

Går inte att hitta mer. Och jag kryper runt utan självrespekt och försöker göra allt jag kan.

Men du ser inte, vill inte se, vill inte ha. För det spelar ingen jävla roll längre. Jag orkar inte mer.

Jag kan inte påverka det. Speciellt inte själv. Så jag är färdig med att försöka.

Kom till mig och berätta när du tänkt färdigt. Berätta vad du bestämmer dig för att vi ska göra. Fast jag vet redan. Jag måste ha lite självrespekt. Måste leva för mig nu. För det finns inga andra än mig och barnen.

Nu är det vi, och vi får göra det bästa vi kan. Vi fixar detta. 

Jag kan göra allt eller inget, men det kommer för dig, inte att förändra något , så nu får det vara nog. Det gör ont, men det är så det måste bli. Fokus framåt. Du är färdig, du har avslutat utan mig.

Så nu måste jag se till att stänga av och börja om. 

Vi gör ett ärligt, helhjärtat försök sa du. Men du vill inte försöka, du vill inte ta i mig, inte ens försöka skicka ett neutralt sms, inte försöka göra nåt spontant. Inte planera något. Inte testa något alls för att se om det skulle väcka något i dig. Allt har stannat, allt har dött. Du tror att om du inte gör något så blir allt bra... Vi måste inte jobba på det. För du vet inte om det går, så då är det bäst att inte försöka. Jag vet inte heller vad i helvete vi håller på med, men jag är villig att prova det mesta. Men inte du, och det måste jag respektera. Så nu ska jag försöka stänga av, 

det kanske blir lättare för dig då. Eller inte, för du ser inte mina skrik och försök ändå. Vill inte se, vill inte höra. Men kom och berätta för mig när du bestämt dig. Men jag vet inte om jag är kvar då. 

 

 

 

Det är inte att jag vill sova på I's rum. Jag vill göra det som är bäst, och bäst för dig. '

Det känns som du drar dig undan igen, och då vill jag bara underlätta så mycket som jag kan.

Jag tar inte illa upp, vill bara att du ska vara ärlig, håll inte inne med något. Så slipper jag undra hur du vill ha det. Just nu vill/vågar jag inte ta initiativ till så mycket för det känns som du inte vill just nu.

Så det är inte att jag inte vill, så att du vet. Jag är nog kvar på samma ställe, som jag har varit innan.

Vet inte om du också är det. Sorry för alla mail och sms, det är lättare att skriva än prata, men jag känner mig som en efterhängsen tonåring när jag håller på såhär. Du MÅSTE säga till om du vill att jag slutar med det, eller ger dig dåligt samvete, eller nåt annat.

Frågor 

Att han tänker på andra/en annan. 

Att jag söker lägenheter, men än så länge tackat nej, rätt eller fel? 

Att båda känt sig oälskade och förbisedda länge, men att vi står lång ifrån varandra ändå.

Jag blir mer och mer förvirrad, och vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd för att inte kunna ge honom vad han vill ha, han säger inte vad han vill ha. Och jag vet inte om jag kan få vad jag vill/behöver ha. Han kan ju inte ge något nu, så jag får gissa vad jag kan få. Känns som det rätta är att flytta för då gör jag inte honom besviken, då har jag löst det. Han slipper ta beslutet och det blir inte så mycket jobb. 

Problem med att jag känner mig underlägsen och dum. I diskussioner när jag inte fattar vad han menar, och frågar för att jag verkligen vill förstå, så säger han alltid att jag fattar ändå inte så det är inte lönt, han orkar inte.

Sen går han och pratar inte. Och jag har inte lärt mig vad som var fel. Känd förminskade. 

Jag är sårad. Av att inte vara älskad, av att inte räcka till, att vara svår att älska, av att inte vara tillräckligt viktig att diskutera skilsmässan med, utan bara meddela beslutet. 

Att han bestämt sig, att han bara vill ha ryggen fri, så det ser snyggt ut. Så det ser ut som han har gjort allt. 

Att när han sa att han ville skiljas så var han färdig, precis som jag sa. För det har gått så långt med den andra, men det ser snyggt ut om vi försöker en gång till. Då har han gjort allt han kan/behöver. Då är det återigen bara mig det är fel på. 

Det gör ont när han ljuger. 

Hur fixar man känslan av att saker/ställen/ lägenheten är ditt och mitt, inte vårt? 

Kan inte kompromissa, han säger bara att det är inte lönt att prata om det, för jag fattar ändå inte. Det är ok för han att säga att jag gör fel, men om jag säger det blir han jättesur och sen kan vi inte prata mer. Och det jag säger stämmer aldrig heller, tycker han. 

Jag tror att vi är tillsammans just nu för att han känner skuld över hur han känner, för att han inte vill såra mig, men det har han ju redan gjort. Och att jag ska vänja mig vid tanken. 

Jag försöker stänga av och inse att han nog har rätt i att vi borde separera, försöker vara logisk. Är rädd för att om han skulle ångra sig så har jag hunnit stänga av så mycket att jag inte kan gå tillbaka. 

Känner att nu när vi gör sista försöket så är det svårt och ojämt. Jag måste bevisa att jag 

älskar honom och visa vad jag kan och vem jag är. Men i och med han inte älskar mig och inte känner något nu så kan han inte ge tillbaka. Så det blir inga sms tillbaka, eller komplimanger, eller gulliga lappar, eller vad som helst.

 

 

 

Du behöver inte svara, jag vet att du är på jobb. Jag läser mellan raderna igen, och tänkte att det är bättre att fråga rakt ut. Igår kändes du väldigt långt bort, var det så? Du pratade knappt, rörde inte mig och kändes väldigt avstängd, var det så? Jag vågar inte krama dig, eller säga något, jag vill inte vara i vägen, det vet du.

Det känns bara så omöjligt att komma någonstans. Det känns som våra känslor kommer inte bara att vara där en dag när vi vaknar, vi måste göra något. Men att vi bara tassar på tå.

Och jag vet att jag antagligen inte borde ta upp detta, men vi pratade om att bli intresserade av andra personer, jag måste fråga en sak, för jag tänker mycket på det.

För dig, handlar det bara om en specifik person eller är det mer allmänt? Jag har fått för mig att det mest handlar om en enda person, som du träffar varje dag. Som gör att du kör till jobbet tidigare.

Som är okomplicerad och som du kan skratta med, precis tvärtom till vad du har hemma.

Tydligen är jag nog svartsjuk, borde säkert inte säga det, men vad har jag att förlora?

Men det känns svårare att försöka reparera det vi haft, om du är kär i en annan person.

För det är som jag sagt, jag kommer aldrig kunna ge dig det som en nyförälskade ger, pirret i magen, att lära känna varandra, nyfikenheten, det spännande. Och jag vet fortfarande inte hur du vill att ditt liv ska se ut.

Både ditt vardagsliv, men även ditt kärleksliv. Jag vet inte vad vi jobbar mot. Jag vill ge dig så mycket, men jag vet inte vad du vill ha. Jag vill se dig vara lycklig, ända in i ditt innersta.

Jag vill att du ska skratta varje dag så det känns i hela kroppen. Jag vill att du ska längta och sakna den du bor med. Jag vill älska dig. Jag vill att du känner dig sedd och hörd. Och om jag tänker efter så är det det jag oxå vill ha ut av livet. 

Jag vet att jag är jättesvår just nu, men jag vet inte hur jag ska vara. Kärleksfull och som inget hänt?

Då känns det som jag spelar teater, just nu. Men är jag tyst och håller mig undan, så blir det lättare för dig att gå, för det är ingen förändring. Det känns ensamt, för som jag sa behöver jag oxå förändring, fast jag älskar dig.

Jag vill också bli sedd och älskad för den jag är. Och det är inget du kan ge mig nu. Och det är svårt att ge till någon som kanske inte vill ha det, och det är svårt att fortsätta ge när man inte kan få något tillbaka. Så därför är jag konstig, för jag vet inte hur jag ska göra. Det är därför jag blir tyst. Men om du vet något om hur du vill ha ditt liv, hur det ska se ut, så säg gärna vad du vet. Det är lättare att jobba mot ett mål om man vet vad målet är. 

Jag vill inte pressa dig, men du vet var jag står, och det är att jag älskar dig. Men jag vågar inte visa det så mycket, just nu.

Men låt inte det stoppa dig från att tycka och tänka precis som du vill. Tänkte mest om du undrar.

Så mycket för ett kort sms, som jag tänkte att detta skulle bli, skickar det som ett jobbigt mail istället.

Jag hatar att jag skickar sånt här till dig, samtidigt som jag inte kan låta bli. Du får säga rakt ut om du vill att jag slutar med det, min hjärna hittar kryphål hela tiden. 

 

 

 

Om vi ska ha ett gemensamt liv, hur vill du att det ska se ut? Vad ska det innehålla? För du visar och säger inget, förändrar inget. 3 veckor har gått. Om jag ska jag göra det mesta själv, så blir jag trött och gnällig, och 

inåtvänd. Och det var ju sånt vi skulle undvika. Så hur kan vi prova att göra en bättre arbetsfördelning?

Och hur gör vi med känslor/kärlek, just nu är det bara jag som försöker visa något, men det är svårt när man inte kan få något tillbaka. Jag vet att du inte kan ge något just nu, men jag behöver oxå veta att jag finns och betyder något. Jag känner sig billig och efterhängsen. 

Jag känner att du drar dig undan igen, men du säger inget. Stämmer det? Jag vet inte hur jag ska bete mig. Ska jag hålla mig undan, 

ska jag vara framåt och på? Ska jag låtsas som ingenting? Jag vet inte vad du vill, och då vet jag inte hur jag ska bete mig. Känner mig i vägen samtidigt som jag vill visa vad du betyder för mig. Det känns som mina händer är bakbundna. Jag försöker läsa av dig, men det är svårt. Det är svårt att göra en förändring och visa vad du betyder, när jag inte vet om du vill det. När jag känner att du är inte med på förändringen. 

Just nu känner jag mig billig och efterhängsen. Om vi ska ha en gemensam framtid, hur vill du att den ska se ut?

Hur vill du bli älskad? Vad är viktigt för dig? Vad är viktigt att jag gör i vardagen, i hemmet?

Vad finns där som du vill att jag slutar att göra? Jag famlar i mörker och bara gissar, men jag kan vara helt fel ute. Jag tvivlar på allt jag gör, och allt jag inte gör. Jag känner inte att vi gör så stora förändringar.

Men jag vet inte vad jag ska göra, för vi pratar inte. Jag förstår att det är svårt. Detta var vara lite tankar som jag har just nu. Så du vet varför jag är som jag är, just nu. Det är mycket tankar.

Oavsett hur det blir, eller vad du vill och känner så vill jag bara säga, JAG ÄLSKAR DIG. Jag vet att jag säkert inte ska säga det just nu, men jag har inget att förlora på att säga det. 

 

 

 

Du vill inte ge falska förhoppningar, och säga att allt blir bra. Ser det verkligen ut som jag tror det?

Verkar jag, glad, trygg och lycklig just nu? Om du tycker det så kan jag bara säga att du har fel. Jag tror redan att allt gått åt helvete, jag bara väntar på att du ska säga det. Jag städar för att vi inte ska ha så mycket att dela på när det är dax. Jag letar lägenheter och planerar vad jag måste köpa. Planerar för hur man berättar för barnen. 

Jag vet ju om att jag har ju aldrig lyckats att vara bra innan, jag har aldrig kunnat förändra mig till det jag vill och behöver. Så varför skulle jag lyckas denna gången. Du behöver inte vara orolig för att jag ska tro att det är bra.

Då känner man inte såhär, man gråter inte hela dagarna för att man inte duger. Man får inte svårt att andas, tryck över bröstet eller kan inte tänka klart. Allt känns overkligt och jag fattar inget. Att övertolka varenda 

litet andetag du gör, varenda suck, din tysthet, din frånvaro, som ett steg ifrån mig.

Att vänta på minsta lilla glimt av något bra, något som visar att jag är på rätt väg. Att aldrig få messet som jag längtar efter så mycket. Att aldrig få höra att jag gör rätt, utan famlar i mörker och väntar på min dom.

Räknar ner varenda jävla dag, för jag orkar inte mer. Jag vill så gärna göra rätt, jag vill vara bra, men vi vet att det är nog omöjligt, så vad väntar vi på. Jag lovar att om man mår så här när man mår bra så är det inget för mig.

Så oroa dig inte. 

 

 

 

Jag kommer inte att räcka. Jag kommer aldrig kunna mäta mig med andra lyckliga, framgångsrika, roliga, trevliga, okomplicerade, vackra, långa, pigga, odeprimerade kvinnor. Jag kommer alltid vara den som blev över, den som inte blev bra nog. Jag har inga fördelar jämfört med andra. Så det är elakt att hålla kvar honom.

Vad skulle han vilja stanna för? Allt är bara tungt och jobbigt. Krävande. Kvävande. Har är ju redan framme vid slutet, men jag tvingar honom igen. För vilken gång i ordningen?

Vad jag än gör och säger så känner jag att jag borde sagt eller gjort minst 10 saker till.

Jag vill kunna dela mig, vara en bra mamma, bra fru, kunna städa, tvätta, umgås med familjen och med vänner. Men hur kan jag göra allt samtidigt? När jag gör en sak har jag dåligt samvete för de andra sakerna jag inte gör.

Jag gör hela tiden fel och för lite.

Jag borde släppa honom, jag vet det, innerst inne, ändå håller jag honom fången.

Jag vill göra allt bra, jag vill att vi ska vara lyckliga med varandra, men chansen är mikroskopisk.

Så för hans skull borde jag släppa nu, jag vet det, för jag kommer bara att dra ut på det oundvikliga.

Vi är på väg rakt emot bergväggen i hög hastighet och vi ser det båda två. 

 

 

 

Det som känns mest orättvist är att istället för att du sagt att du hade behövt prata i tid, så har du väntat tills det var försent och alla dina känslor dött. För ett tag sedan hade det fortfarande gått att reparera, men då valde du att tiga. Varför? För att du ville inte då heller. För att jag inte skulle kunna göra något?

För att det inte skulle finnas någon återvändo? För i så fall så är vi ju färdiga.

För du har tänkt klart, det har du gjort för längesedan. Förstår du inte att du har bestämt dig för längesedan.

Du tror inte att det finns något kvar, inga känslor att väcka. Så vad är det som vi försöker rädda?

Du säger ju hela tiden att det gått för långt. För lång väg tillbaka. Du säger inget som visar att du hoppas och vill att det ska vara du och jag, du gör inget för att det ska bli bättre. Jag ser ingen framtid för oss, är det enda jag hör.

Du har inga känslor kvar, ingen kärlek, bara likgiltighet. Hur skulle du då kunna älska mig igen?

Jag älskar dig inte längre, det är det du säger. Du kan inte ens säga att du saknar mig eller det vi haft.

Inte ett sms, inte någonting. Jag försöker visa vad jag tycker, men till vilken nytta? Det hjälper inte alls.

Jag orkar inte mer, jag kan inte göra något. Ingenting jag gör förändrar någonting, väcker inga känslor, öppnar inget hos dig. Så jag kan ju sluta nu. Jag kan inte väcka din kärlek, jag kan inte väcka de döda.

Jag borde inse fakta, låta det vara, och försöka samla energi istället. Det är upp till dig, jag har inget att säga till om, jag får följa ditt beslut. Säger du att kärleken är slut, så är den det.

Om du skulle säga att sen finns, då finns den antar jag. Och jag får följa efter, slå på och av mina känslor, foga mig. Idag får jag inte älska dig, samtidigt måste jag visa att jag älskar dig, annars har jag förlorat ännu en gång. 

 

 

 

Vad är rätt? Både allt jag gör och inte gör ger mig ångest. Det är svårt att vara stilla, för det kryper i kroppen på mig. Måste göra mer, måste vara rätt. Måste vara som andra. Måste vara vanlig. Måste vara rätt.

Måste visa, bevisa min kärlek, utan att just nu kunna få samma tillbaka. Måste synas i sömmarna.

Måste se om det går att leva med mig, måste se om det får att få känslor för mig som inte finns, som finns för andra. Vad ska jag göra? Tänk om jag inte hinner tvätta, går han då? Om jag inte duschar en dag, går han då?

Om jag är sur och trött, går han då? Om jag vill sy en kväll, går han då? Om jag inte gör det som förväntas, om jag inte är perfekt, då går han. Men jag vet inte hur jag ska vara och fortfarande vara mig själv. Jag vet inte om jag gör mer rätt nu än innan. Kommer jag alltid känna att jag inte räcker till, och alltid är rädd att han ska gå, för att jag inte gör tillräckligt? Inte är tillräcklig? 

Han vet ju mycket väl att det finns andra, han längtar ju redan dit, och är halvvägs där.

Så vem är jag att stoppa honom? Så mycket jobb för att kanske inte bli nöjd. När han kan gå och bli nöjd, glad och tillfredsställd med en gång. Kommer denna ångest och stress alltid finnas där? Kommer det alltid kännas som om jag behöver krälas? Kommer jag alltid må så här? Jag orkar inte.

 

 

 

-Säg vad du tycker och känner -Ge och ta emot beröm -Perspektiv, 1 månad, 1 år, 10 år -Våga älska dig själv -Behandla dig själv som du skulle gjort mot en vän -Jag är bra nog -Självkänsla är ett mått på själens kondition och en medvetenhet om det egna värdet -Bekräfta dig själv -Jämför dig inte med andra 

 

 

 

Andas. Jag måste andas. Kan inte tänka, vill kräkas. Mår illa, rastlös. Ligger på golvet med blottad strupe och noll självrespekt. Bara att hugga. Fast det har du nog redan gjort, för det känns som jag blöder. Kan inte resa mig. 

 

 

 

Tänk om man fått veta saker om framtiden i förväg. Så man kan göra saker ogjorda redan från början. Då hade vi inte varit här. Om jag vetat att vi tog varandra för givet, att vi slöt oss i oss själva, tysta och förlamade.

Båda hoppades på att den andra skulle se, men vi var blinda för varandras behov.

Och här står vi nu, fortfarande tysta, men en paralyserad, rivande smärta, som ingen av oss rår på. Vi har förlorat, vi har förlorat kärleken och varandra för att vi inte öppnade våra ögon och såg den andra så som vi själva också ville bli sedd. Vårt eget fel, vi tappade bort varandra, och nu är det nog försent att laga det som fanns.

Du hör ju själv när du pratar att du har bestämt dig, enda anledningen att du inte säger det rakt ut är att jag blir ledsen. Du pratar bara om att gå ifrån varandra, och kan inte se något annat.

Så då är det ju klart egentligen. Men blir det lättare så kan jag säga det åt dig, vi är klara nu, vi är färdiga och jag flyttar så fort jag hittar en lägenhet. Då är det bestämt och uttalat. Glöm inte skicka efter personbevis. Ok?

Kram A 

 

 

 

Om det hjälper så är det inte dig jag är ledsen på. Det tar bara ett tag att smälta jag är precis så värdelös som jag alltid vetat. Att lära sig om sig och få bevis på ens inre tankar kan göra ont. Att jag inte hade någon förbättringspotential. Bara för man vill något så betyder det inte att det blir så, även om man försöker.

Så var inte ledsen, du har försökt få ordning på mig i 20 år, har det inte gått på så länge så kommer jag ändå aldrig bli bättre. Så se det inte som ett misslyckande från din sida, se det som att du klarade 20 år.

Låt mig bara få tid att komma över det så blir det bra. Det är vad det är. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad är viktigt för X? Kommer jag någonsin bli tillräckligt bra, för att han ska känna sig nöjd, avslappnad eller trivas hemma? Vad kan jag göra för att X inte ska känna sig irriterad eller störd på saker hemma? Är det genomförbart? Kan jag bli den han längtar till, kan jag bli den han vill berätta saker för? Vad krävs för att ha ett hälsosamt förhållande? Vad måste ändras? Går det att ändra? Stannar vi tillsammans för att detr jobbigt att gå, eller av vana? Eller för att vi vill vara tillsammans? Är vi beredda att jobba på det, och inte bara låta det fortsätta som nu? 

 

 

Jag mailar detta mess istället, så du kan läsa det när du vill... eller låta bli, det är oxå helt okej. Vill inte vara jobbig men vet att jag är det. 

 

Vill bara säga att oavsett vad du tänker eller beslutar, så kommer jag inte att klandra dig. Det är okej att jag blir ledsen, det kommer att gå över, du ska inte låta det styra dina känslor eller val. För då vet jag inte hur jag ska göra, för jag har lätt för att gråta. Det är dina känslor, låt inte dom påverkas av mig eller något annat, du har rätt att känna det du gör. Jag 

inte hur jag ska bete mig rätt just nu, jag vill inte påverka dig, jag vill inte övertala dig. Men jag vill ändå visa vad jag känner, så att du vet att jag inte är likgiltig inför beslutet. Ska jag visa mycket, lite eller inget alls? Det är så svårt att veta vad som är rätt. Jag skulle kunna prata hela dagarna, men försöker låta bli, vill inte vara klängig eller kvävande. Jag vill vara lagom, och rätt, speciellt nu, men jag har absolut ingen aning om vad det är. Jag vill inte sms:a dig på jobb, och ändå gör jag det, så bra är jag på att vara konsekvent, och inte vara jobbig och i vägen. Samtidigt som det är lättare att få sagt vad jag 

för jag tänker mycket, men får sagt lite bara för jag alltid ska börja böla. Så jag får aldrig sagt vad jag tänker. 

Så vill du höra att jag älskar dig, så säger jag det gärna, men vill du inte höra det just nu, så förstår jag.

 

 

 

Jag börjar med att säga att jag har ingen lösning, men att vi kanske kan hitta en tillsammans. Vi måste hitta en ny, tillfällig vardag, för jag tror inte vi orkar ha det så här i två månader. Det känns som man inte riktigt är med i verkligheten, och vi bara går och tänker och funderar hela tiden. Och jag vet inte ens om jag kommer framåt. Men jag tycker och att vi behöver denna tiden. Men finns det något sätt som gör att vi i alla fall mår okej och kan fungera under tiden? Behöver vi sitta ner ett par minuter nån gång i veckan för att dela med oss av hur vi tänker? Om vi kommit nånstans. Både 

negativt. Närmare ett beslut? Längre ifrån? Om man kommit på nåt sätt att göra det enklare att tänka eller orka. Jag vill inte att vi bara går och väntar ut tiden, och inte vågar säga något. Jag vill att vi gör det här tillsammans. Om vi ska ha en chans alls, så måste vi nog bli bättre på att kommunicera ändå. Så det får vi väl jobba på. Tycker du att vi behöver parterapi för att få någon som kan hjälpa till att få ordning på oss och våra tankar, så säg det. De kanske kan säga om vi har en chans, om viska försöka eller inte. Om det finns hopp 

Förlåt att jag messar dig hela tiden. Tänker bara en massa. Har du något vi kan testa då säg gärna det, så provar vi. 

 

 

 

Jag räckte inte till. Jag var inte bra nog, och innerst inne visste jag det. 

Jag lever i ett slags limbo, där jag väntar på att få reda på hur du vill göra med vårt liv. Väntar på att få veta på vilka sätt jag inte räcker till, vad jag gör fel, varför jag inte kan göra dig lycklig. Jag vet inte hur du tänker eller vad du vill, men det känns som du bestämt dig. Och då behöver vi inte prata, då är vi klara. Jag kan inte göra nåt, ska jag tvinga dig till nåt du inte vill? Du vill ju bara må bra, vara lycklig. Och är det inte med mig, så är det inte det. Jag är den jag är, och tror inte att jag kan bli bra nog. Jag har velat vara enkel att leva med, men det var inte så. Det vet jag nu. Jag vill inte ändra vad du vill, fast att jag ändå vill, du kommer inte att bli lycklig av att leva med mig, om det egentligen inte är det du vill. Då kommer vi att komma tillbaka hit. Jag 

önskar att det inte hade hänt, men nu har det gjort det. Förvirrande, upprivande, men på något sätt så måste det ju lösa sig. Det går väl över förr eller senare. Men jag vill att du är ärlig mot oss båda. 

 

 

 

Byta jobb??

Lägenhet

Budget/ekonomi

Dela allt Sängar x3 ev 2, kan sova på soffan

Soffbord

Köksbord och stolar, kolla loppis, om det går att få hem

Startpaket f Ikea med grytor, tallrikar, glas, bestick, knivar, skärbräda, kolla även loppis

Hemförsäkring

El

Sänka kostnader på teleabonnemang och telefon

Skilsmässopapper ✓

Fixa med banken, räkningar, att alla räkningar och abonnemang står på rätt person

Skriva över billånet

TV & tv-abonnemang

Eget spotify??

Kaffekokare 

Flyttfirma med rut-avdrag

Flyttstäd

Sopkyffel Dammsugarev

Vårdnad av barnen

Flyttlådor

Tippen

Micro 

Skolpapper, adresser mm (Ska X bo kvar? Annars flyttstäd.) (3 månaders uppsägning - pengar??)

Bodelning

Sälja ringarna på pantbank

Barnen själv vissa kvällar, ok? Mat etc.

Lampor

Mattor

Adressändring

Dela upp/ändra/flytta försäkringar

Router

Dator, så F kan spela Bredband, hur mycket måste jag ha?

Hur 

mycket använder vi nu? 

 

 

 

Går det ens att prova en gång till? När vet vi att det är bra? När vet vi 

att det inte är det? Var går gränsen? Kommer alltid att kännas som att vi utvärderar varandra, och väntar på att den andra ska säga att den vill skilja sig? Ska vi säga, nu har vi provat i två månader, det gick ju bra, vi fortsätter tillsammans? Hur länge då? Eller ska vi säga, nu har vi provat, vi fortsätter? Fortsätter vadå, att prova?

När är det inte ett test längre? Kommer det alltid att vara det? Efter två månader, då ska vi bestämma om vi ska gå tillbaka till vardagen som vi hade innan, fast ändå helt annorlunda, eller om vi är klara efter 20 år.

Hur blir vardagen? Hur ska vi bete oss? Jag känner mig tom, men ändå full med känslor.

Förvirrande känslor som spretar åt alla håll. River och drar, förvirrar, försvårar.

Tröttar ut mig, gör mig suddig. Kan inte tänka logiskt, klart. Kan inte prata med någon, ingen vet. Ensam med alla tankar. Vad skulle man säga, jag kanske ligger i 

skilsmässa. Varför? För att jag inte duger. För att jag inte går att leva med. 

 

 

 

Vad ont det gör att veta att det är så svårt att älska mig. Att försöka leva med mig är att offra sig varje dag. 

Böja sig för något man inte vill. Svårt att veta att man blir utvärderad om två månader för att se om det kanske går att leva med mig. Älska mig? 

Att bli bedömd för att se om man blivit bättre, om det kan bli det. Om det kan vara i längden. Jag vill inte att någon ska offra sitt liv eller sina känslor för mig. Då är det bättre att vi sätter punkt nu. Jag är beredd att jobba på det, men det känns inte som vi är två som gör det. 

 

 

 

Om vi efter två månader bestämmer oss för att gå isär, då kanske det inte är så kul att börja dela saker, så vi kanske ska börja prata nu. Hur delar vi vad? Vem vill ha vad? Vem behöver vad? Kanske köpa post it lappa och börja märka upp. Få ordning på det lilla vi kan. 

 

 

 

Förlåt att jag verkar konstig, tyst och avstängd. Jag vet inte hur jag ska bete mig, jag vågar inte vara nära dig, eller prata för mycket, för jag vet inte om du vill, och jag vill inte vara i vägen, för jag vet att du redan har det jobbigt. Vi tassar runt varandra och vågar inte riktigt säga eller göra nåt. Men igår kändes det jättemycket som om du ändrat dig, men att du inte kan säga det, för att du inte vill såra mig. Snälla, lova att säga om du inte vill försöka igen, det är bättre att jag vet. Vi löser det oavsett hur det blir, vi får försöka vara vuxna. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har skrivit så mycket här hemma, men inte på bloggen, det har liksom inte blivit av. Men jag tänkte att bloggen är ju för min egen skull, ingen vet ju att den finns. Så jag tänkte försöka använda den, just nu, i alla fall, för att samla ihop mina anteckningar, brev och tankar jag har här hemma.

Det kommer nog att bli en salig röra, men då är det precis som i mitt huvud, för där är det och rörig och ha explid rat flera gånger. Så det mesta kommer nog inte i kronologisk ordning, men nu ska jag försöka samla det. 

Tänkte börja med det som finns i anteckningarna på telefonen. 

Nu är det ett par dagar sedan vi var på vårt första möte på familjerådgivningen. Det var tungt. Vi grät båda två, men det kändes ändå som en bra väg att gå, tror jag. 

Men jag är fortfarande helt full med tankar, vem är jag, vad vill jag, hur gör jag, varför, men om jag..., tänk om..., varför är jag här, hur hittar man en lägenhet, hur fixar man el, kommer vi att vara tillsammans om ett år, går det överhuvudtaget att reparera, har det gått för långt, vill jag stanna, jan jag stanna, barnen, är jag den han vill ha, kan jag bli den han vill ha, vill jag bli den han vill ha. Deta är bara små fragment att vad som rör sig inim mig just nu. Och alla känslor...att känna sig hyfsat stabil och lugn för att i nästa sekund bryta ihopa och gråta. Jag orkar inte ha det så här.

Men i alla fall, hos familjerådgivaren kom vi fram till att det fanns 3 typer av samtal, för att man vill stanna tillsammans, för att man kommit fram till att man vill skiljas, eller den tredje varianten som var utredande samtal för att ta reda på vad man vill. Vi valde det senare, så nu ska vi gå till henne mellan tre och fem gånger för att få hjälp med att komma farm till vad vi vill, och sedan ta ett beslut om vi ska satsa tillsammans eller ej. Då kan vi fortsätta med de andra samtalen om vi vill. 

Men jag har inte så mycket tid att skriva just nu, fortsättning följer.

Nu är det ett par dagar sedan vi var på vårt första möte på familjerådgivningen. Det var tungt. Vi grät båda två, men det kändes ändå som en bra väg att gå, tror jag. 

Men jag är fortfarande helt full med tankar, vem är jag, vad vill jag, hur gör jag, varför, men om jag..., tänk om..., varför är jag här, hur hittar man en lägenhet, hur fixar man el, kommer vi att vara tillsammans om ett år, går det överhuvudtaget att reparera, har det gått för långt, vill jag stanna, jan jag stanna, barnen, är jag den han vill ha, kan jag bli den han vill ha, vill jag bli den han vill ha. Deta är bara små fragment att vad som rör sig inim mig just nu. Och alla känslor...att känna sig hyfsat stabil och lugn för att i nästa sekund bryta ihopa och gråta. Jag orkar inte ha det så här.

Men i alla fall, hos familjerådgivaren kom vi fram till att det fanns 3 typer av samtal, för att man vill stanna tillsammans, för att man kommit fram till att man vill skiljas, eller den tredje varianten som var utredande samtal för att ta reda på vad man vill. Vi valde det senare, så nu ska vi gå till henne mellan tre och fem gånger för att få hjälp med att komma farm till vad vi vill, och sedan ta ett beslut om vi ska satsa tillsammans eller ej. Då kan vi fortsätta med de andra samtalen om vi vill. 

Men jag har inte så mycket tid att skriva just nu, fortsättning följer.

Fortfarande så många tankar. Det är så tungt att veta att man inte är älskad längre. Att jag inte räcker till, att jag inte är bra nog. Att det inte går att leva med mig. Självkänslan och självförtroendet har nog aldrig varit mindre. Jag är så liten och obetydlig. 

Väldigt konstig situation jag befinner mig i. Vi har bestämt att försöka en gång till, och se om det finns något kvar att laga. Från min sida finns det, men det känns som han har avslutat redan, fast han säger att han inte har det. Men han säger hela tiden att han inte vet om det går att hitta tillbaka, det har gått för långt. Ändå vill han prova. Jag förstår inte. 

Så just nu så söker jag lägenheter och försöker tänka på allt praktiskt kring att flytta, skilja sig och berätta för barnen.

Samtidigt så har vi nog haft mer sex under den senaste månaden, än vad vi har haft under de två senaste åren samanlagt. Vi har börjat sitta tillsammans i soffan och hålla handen. Samtidigt har vi svårt att prata med varandra, vi är nog rädda. 

Vad är det här egentligen? Är det för att vi inte vågar släppa varandra? Vi vågar inte uttala det definitiva. Det är så konstigt att älska någon, precis så som jag gjort i alla år, och ändå måste jag släppa och börja ett nytt liv. Det är ju inte det jag vill. Men jag kan ju inte tvinga mig kvar, det är ju upp till honom. Jag bara går och väntar på hans beslut.  Och det gör ont att veta att jag nog vet vad det blir, det känns som han är halvvägs härifrån redan. Han "delgav" mitt sitt beslut att han ville skiljas efter att han hade tänkt färdigt, jag fick inte vara med i diskussionen. Jag fick inte veta att han ens tänkte på det. Så då antar jag att han inte ville laga det som var fel. För då kunde vi jobbat med det innan det var försent. 

Imorgon är det familjeterapin för första gången, jag är livrädd, det känns lite som att gå till sin egen avrättning. 

Att försöka visa sin kärlek till någon som inte har något att ge tillbaka är så svårt. Jag måste visa vem jag är och vad jag kan ge, samtidigt som jag vet att hans känslor för mig har dött. Jag skickar små sms för att visa att jag tänker på honom, och får inte ett enda tillbaka. Skriver lappar, men det ligger aldrig någon till mig. Försöker klä mig finare, sminka mig även när jag är leedig för att visa att jag bryr mig, att jag inte tar honom för givet, för det är ju det jag har gjort. Försöker städa, och visa tt jag visst kan hålla en budget. 

Men spelar det någon roll, jag kan troligen imte väcka hans känslor ändå. Och mina dör nog långsamt, för jag behöver också kärlek och bekräftelse precis som han. Men han kan inte ge mig det nu. Så det känns som jag är efterhängsen ocg tjatig som en tonåring. Att jag försöker klamra mig fast, men det är inte så det är. Men om vi är överrens om att göra ett sista ärligt försök, så vill jag göra det fullt ut, från bådas håll. Nu känns det som att det bara är jag som ska upp till bevis, att jag ska synas i sömmarna för att se om jag duger att leva med. Men vi ar ju båda könnt samma, att vi inte blivit sedda av varandra. Han vill ha en försäkring på att vi kan bli bättre. Men hur ska jag veta, om han inte kan ge något tillbaka? Det känns som om jag borde lägga ner, precis som han gjort. Jag känns desperat. Men jag vill kämpa om det finns något kvar att kämpa för. 

När vi pratar i telefon så säger vi alltid "Puss, hej" när vi lägger på, jag gör det fortfarande, men inte han. Nu när vi pratar så säger jag, "puss, hej" och kastar på luren snabbt innan han säger hejdå, för jag vill inte höra. JAg vill inte ha ytterligare ett bevis på att det är över för honom. Det gör så ont. Så jag kanstar på luren för att sslippa höra, och sen rinner tårarna, varje gång. 

Som jag längar efter ett sms, en blid, en lapp, något litet och obetydligt som visar att han bryr sig, att han ser mig, att han värdesätter mig. Men det kommer inte, jag vet att jag borde ge upp. 

Det gör ont. 

Jag vet inte var jag ska börja. Så som jag mår nu önskar jag ingen. Just nu är allt så förvirrat så jag har inte kontroll över någonting. 

Många tankar, många, många. Men hinner inte fånga alla, de bara flyger runt som rädda fåglar, i mitt huvud. Svåra att fånga, svåra att tämja och många flyger in i rutorna, och seglar ner döda på marken.

"Jag vill skiljas", sa han. 

Efter 20 års äktenskap och två barn. Så oväntat och overkligt. Som en blixt från klar himmel. Vi har inte pratat om detta, han har inte sagt att något har varit fel. Har inte sagt att han gått och funderat på detta. 

Han bara drog undan mattan jag stod på, och jag började falla handlöst. 

Så nu vet jag ingenting, vi ska göra ett allra sista försök, sa han. Han trodde att jag också ville skiljas, blev överraskad när det inte var så. Så det blev inte riktigt som han heller tänkt sig. 

En månad har gått, en månad av förtvivlan och så mycket gråt. Jag trodde inte att jag kunde gråta så mycket. Men han har bara fått se en bråkdel, vill inte visa hur trasig jag är. Vill inte övertala honom att stanna av fel anledning, om han ens kommer att göra det. 

Men, nu väntar ett besök på familjeterapi, vi får se vad de säger. Hoppas det kan peka med hela handen och säga vad vi ska eller inte ska. För vi har ingen aning.

Det jag vet nu ä rbara att han inte älskar mig.