Nu är det ett par dagar sedan vi var på vårt första möte på familjerådgivningen. Det var tungt. Vi grät båda två, men det kändes ändå som en bra väg att gå, tror jag. 

Men jag är fortfarande helt full med tankar, vem är jag, vad vill jag, hur gör jag, varför, men om jag..., tänk om..., varför är jag här, hur hittar man en lägenhet, hur fixar man el, kommer vi att vara tillsammans om ett år, går det överhuvudtaget att reparera, har det gått för långt, vill jag stanna, jan jag stanna, barnen, är jag den han vill ha, kan jag bli den han vill ha, vill jag bli den han vill ha. Deta är bara små fragment att vad som rör sig inim mig just nu. Och alla känslor...att känna sig hyfsat stabil och lugn för att i nästa sekund bryta ihopa och gråta. Jag orkar inte ha det så här.

Men i alla fall, hos familjerådgivaren kom vi fram till att det fanns 3 typer av samtal, för att man vill stanna tillsammans, för att man kommit fram till att man vill skiljas, eller den tredje varianten som var utredande samtal för att ta reda på vad man vill. Vi valde det senare, så nu ska vi gå till henne mellan tre och fem gånger för att få hjälp med att komma farm till vad vi vill, och sedan ta ett beslut om vi ska satsa tillsammans eller ej. Då kan vi fortsätta med de andra samtalen om vi vill. 

Men jag har inte så mycket tid att skriva just nu, fortsättning följer.

Nu är det ett par dagar sedan vi var på vårt första möte på familjerådgivningen. Det var tungt. Vi grät båda två, men det kändes ändå som en bra väg att gå, tror jag. 

Men jag är fortfarande helt full med tankar, vem är jag, vad vill jag, hur gör jag, varför, men om jag..., tänk om..., varför är jag här, hur hittar man en lägenhet, hur fixar man el, kommer vi att vara tillsammans om ett år, går det överhuvudtaget att reparera, har det gått för långt, vill jag stanna, jan jag stanna, barnen, är jag den han vill ha, kan jag bli den han vill ha, vill jag bli den han vill ha. Deta är bara små fragment att vad som rör sig inim mig just nu. Och alla känslor...att känna sig hyfsat stabil och lugn för att i nästa sekund bryta ihopa och gråta. Jag orkar inte ha det så här.

Men i alla fall, hos familjerådgivaren kom vi fram till att det fanns 3 typer av samtal, för att man vill stanna tillsammans, för att man kommit fram till att man vill skiljas, eller den tredje varianten som var utredande samtal för att ta reda på vad man vill. Vi valde det senare, så nu ska vi gå till henne mellan tre och fem gånger för att få hjälp med att komma farm till vad vi vill, och sedan ta ett beslut om vi ska satsa tillsammans eller ej. Då kan vi fortsätta med de andra samtalen om vi vill. 

Men jag har inte så mycket tid att skriva just nu, fortsättning följer.

Fortfarande så många tankar. Det är så tungt att veta att man inte är älskad längre. Att jag inte räcker till, att jag inte är bra nog. Att det inte går att leva med mig. Självkänslan och självförtroendet har nog aldrig varit mindre. Jag är så liten och obetydlig. 

Väldigt konstig situation jag befinner mig i. Vi har bestämt att försöka en gång till, och se om det finns något kvar att laga. Från min sida finns det, men det känns som han har avslutat redan, fast han säger att han inte har det. Men han säger hela tiden att han inte vet om det går att hitta tillbaka, det har gått för långt. Ändå vill han prova. Jag förstår inte. 

Så just nu så söker jag lägenheter och försöker tänka på allt praktiskt kring att flytta, skilja sig och berätta för barnen.

Samtidigt så har vi nog haft mer sex under den senaste månaden, än vad vi har haft under de två senaste åren samanlagt. Vi har börjat sitta tillsammans i soffan och hålla handen. Samtidigt har vi svårt att prata med varandra, vi är nog rädda. 

Vad är det här egentligen? Är det för att vi inte vågar släppa varandra? Vi vågar inte uttala det definitiva. Det är så konstigt att älska någon, precis så som jag gjort i alla år, och ändå måste jag släppa och börja ett nytt liv. Det är ju inte det jag vill. Men jag kan ju inte tvinga mig kvar, det är ju upp till honom. Jag bara går och väntar på hans beslut.  Och det gör ont att veta att jag nog vet vad det blir, det känns som han är halvvägs härifrån redan. Han "delgav" mitt sitt beslut att han ville skiljas efter att han hade tänkt färdigt, jag fick inte vara med i diskussionen. Jag fick inte veta att han ens tänkte på det. Så då antar jag att han inte ville laga det som var fel. För då kunde vi jobbat med det innan det var försent. 

Imorgon är det familjeterapin för första gången, jag är livrädd, det känns lite som att gå till sin egen avrättning. 

Att försöka visa sin kärlek till någon som inte har något att ge tillbaka är så svårt. Jag måste visa vem jag är och vad jag kan ge, samtidigt som jag vet att hans känslor för mig har dött. Jag skickar små sms för att visa att jag tänker på honom, och får inte ett enda tillbaka. Skriver lappar, men det ligger aldrig någon till mig. Försöker klä mig finare, sminka mig även när jag är leedig för att visa att jag bryr mig, att jag inte tar honom för givet, för det är ju det jag har gjort. Försöker städa, och visa tt jag visst kan hålla en budget. 

Men spelar det någon roll, jag kan troligen imte väcka hans känslor ändå. Och mina dör nog långsamt, för jag behöver också kärlek och bekräftelse precis som han. Men han kan inte ge mig det nu. Så det känns som jag är efterhängsen ocg tjatig som en tonåring. Att jag försöker klamra mig fast, men det är inte så det är. Men om vi är överrens om att göra ett sista ärligt försök, så vill jag göra det fullt ut, från bådas håll. Nu känns det som att det bara är jag som ska upp till bevis, att jag ska synas i sömmarna för att se om jag duger att leva med. Men vi ar ju båda könnt samma, att vi inte blivit sedda av varandra. Han vill ha en försäkring på att vi kan bli bättre. Men hur ska jag veta, om han inte kan ge något tillbaka? Det känns som om jag borde lägga ner, precis som han gjort. Jag känns desperat. Men jag vill kämpa om det finns något kvar att kämpa för. 

När vi pratar i telefon så säger vi alltid "Puss, hej" när vi lägger på, jag gör det fortfarande, men inte han. Nu när vi pratar så säger jag, "puss, hej" och kastar på luren snabbt innan han säger hejdå, för jag vill inte höra. JAg vill inte ha ytterligare ett bevis på att det är över för honom. Det gör så ont. Så jag kanstar på luren för att sslippa höra, och sen rinner tårarna, varje gång. 

Som jag längar efter ett sms, en blid, en lapp, något litet och obetydligt som visar att han bryr sig, att han ser mig, att han värdesätter mig. Men det kommer inte, jag vet att jag borde ge upp. 

Det gör ont. 

Jag vet inte var jag ska börja. Så som jag mår nu önskar jag ingen. Just nu är allt så förvirrat så jag har inte kontroll över någonting. 

Många tankar, många, många. Men hinner inte fånga alla, de bara flyger runt som rädda fåglar, i mitt huvud. Svåra att fånga, svåra att tämja och många flyger in i rutorna, och seglar ner döda på marken.

"Jag vill skiljas", sa han. 

Efter 20 års äktenskap och två barn. Så oväntat och overkligt. Som en blixt från klar himmel. Vi har inte pratat om detta, han har inte sagt att något har varit fel. Har inte sagt att han gått och funderat på detta. 

Han bara drog undan mattan jag stod på, och jag började falla handlöst. 

Så nu vet jag ingenting, vi ska göra ett allra sista försök, sa han. Han trodde att jag också ville skiljas, blev överraskad när det inte var så. Så det blev inte riktigt som han heller tänkt sig. 

En månad har gått, en månad av förtvivlan och så mycket gråt. Jag trodde inte att jag kunde gråta så mycket. Men han har bara fått se en bråkdel, vill inte visa hur trasig jag är. Vill inte övertala honom att stanna av fel anledning, om han ens kommer att göra det. 

Men, nu väntar ett besök på familjeterapi, vi får se vad de säger. Hoppas det kan peka med hela handen och säga vad vi ska eller inte ska. För vi har ingen aning.

Det jag vet nu ä rbara att han inte älskar mig.