Vad är viktigt för X? Kommer jag någonsin bli tillräckligt bra, för att han ska känna sig nöjd, avslappnad eller trivas hemma? Vad kan jag göra för att X inte ska känna sig irriterad eller störd på saker hemma? Är det genomförbart? Kan jag bli den han längtar till, kan jag bli den han vill berätta saker för? Vad krävs för att ha ett hälsosamt förhållande? Vad måste ändras? Går det att ändra? Stannar vi tillsammans för att detr jobbigt att gå, eller av vana? Eller för att vi vill vara tillsammans? Är vi beredda att jobba på det, och inte bara låta det fortsätta som nu? 

Jag mailar detta mess istället, så du kan läsa det när du vill... eller låta bli, det är oxå helt okej. Vill inte vara jobbig men vet att jag är det. 

Vill bara säga att oavsett vad du tänker eller beslutar, så kommer jag inte att klandra dig. Det är okej att jag blir ledsen, det kommer att gå över, du ska inte låta det styra dina känslor eller val. För då vet jag inte hur jag ska göra, för jag har lätt för att gråta. Det är dina känslor, låt inte dom påverkas av mig eller något annat, du har rätt att känna det du gör. Jag 

inte hur jag ska bete mig rätt just nu, jag vill inte påverka dig, jag vill inte övertala dig. Men jag vill ändå visa vad jag känner, så att du vet att jag inte är likgiltig inför beslutet. Ska jag visa mycket, lite eller inget alls? Det är så svårt att veta vad som är rätt. Jag skulle kunna prata hela dagarna, men försöker låta bli, vill inte vara klängig eller kvävande. Jag vill vara lagom, och rätt, speciellt nu, men jag har absolut ingen aning om vad det är. Jag vill inte sms:a dig på jobb, och ändå gör jag det, så bra är jag på att vara konsekvent, och inte vara jobbig och i vägen. Samtidigt som det är lättare att få sagt vad jag 

för jag tänker mycket, men får sagt lite bara för jag alltid ska börja böla. Så jag får aldrig sagt vad jag tänker. 

Så vill du höra att jag älskar dig, så säger jag det gärna, men vill du inte höra det just nu, så förstår jag.

Jag börjar med att säga att jag har ingen lösning, men att vi kanske kan hitta en tillsammans. Vi måste hitta en ny, tillfällig vardag, för jag tror inte vi orkar ha det så här i två månader. Det känns som man inte riktigt är med i verkligheten, och vi bara går och tänker och funderar hela tiden. Och jag vet inte ens om jag kommer framåt. Men jag tycker och att vi behöver denna tiden. Men finns det något sätt som gör att vi i alla fall mår okej och kan fungera under tiden? Behöver vi sitta ner ett par minuter nån gång i veckan för att dela med oss av hur vi tänker? Om vi kommit nånstans. Både 

negativt. Närmare ett beslut? Längre ifrån? Om man kommit på nåt sätt att göra det enklare att tänka eller orka. Jag vill inte att vi bara går och väntar ut tiden, och inte vågar säga något. Jag vill att vi gör det här tillsammans. Om vi ska ha en chans alls, så måste vi nog bli bättre på att kommunicera ändå. Så det får vi väl jobba på. Tycker du att vi behöver parterapi för att få någon som kan hjälpa till att få ordning på oss och våra tankar, så säg det. De kanske kan säga om vi har en chans, om viska försöka eller inte. Om det finns hopp 

Förlåt att jag messar dig hela tiden. Tänker bara en massa. Har du något vi kan testa då säg gärna det, så provar vi. 

Jag räckte inte till. Jag var inte bra nog, och innerst inne visste jag det. 

Jag lever i ett slags limbo, där jag väntar på att få reda på hur du vill göra med vårt liv. Väntar på att få veta på vilka sätt jag inte räcker till, vad jag gör fel, varför jag inte kan göra dig lycklig. Jag vet inte hur du tänker eller vad du vill, men det känns som du bestämt dig. Och då behöver vi inte prata, då är vi klara. Jag kan inte göra nåt, ska jag tvinga dig till nåt du inte vill? Du vill ju bara må bra, vara lycklig. Och är det inte med mig, så är det inte det. Jag är den jag är, och tror inte att jag kan bli bra nog. Jag har velat vara enkel att leva med, men det var inte så. Det vet jag nu. Jag vill inte ändra vad du vill, fast att jag ändå vill, du kommer inte att bli lycklig av att leva med mig, om det egentligen inte är det du vill. Då kommer vi att komma tillbaka hit. Jag 

önskar att det inte hade hänt, men nu har det gjort det. Förvirrande, upprivande, men på något sätt så måste det ju lösa sig. Det går väl över förr eller senare. Men jag vill att du är ärlig mot oss båda. 

Byta jobb??

Lägenhet

Budget/ekonomi

Dela allt Sängar x3 ev 2, kan sova på soffan

Soffbord

Köksbord och stolar, kolla loppis, om det går att få hem

Startpaket f Ikea med grytor, tallrikar, glas, bestick, knivar, skärbräda, kolla även loppis

Hemförsäkring

El

Sänka kostnader på teleabonnemang och telefon

Skilsmässopapper ✓

Fixa med banken, räkningar, att alla räkningar och abonnemang står på rätt person

Skriva över billånet

TV & tv-abonnemang

Eget spotify??

Kaffekokare 

Flyttfirma med rut-avdrag

Flyttstäd

Sopkyffel Dammsugarev

Vårdnad av barnen

Flyttlådor

Tippen

Micro 

Skolpapper, adresser mm (Ska X bo kvar? Annars flyttstäd.) (3 månaders uppsägning - pengar??)

Bodelning

Sälja ringarna på pantbank

Barnen själv vissa kvällar, ok? Mat etc.

Lampor

Mattor

Adressändring

Dela upp/ändra/flytta försäkringar

Router

Dator, så F kan spela Bredband, hur mycket måste jag ha?

Hur 

mycket använder vi nu? 

Går det ens att prova en gång till? När vet vi att det är bra? När vet vi 

att det inte är det? Var går gränsen? Kommer alltid att kännas som att vi utvärderar varandra, och väntar på att den andra ska säga att den vill skilja sig? Ska vi säga, nu har vi provat i två månader, det gick ju bra, vi fortsätter tillsammans? Hur länge då? Eller ska vi säga, nu har vi provat, vi fortsätter? Fortsätter vadå, att prova?

När är det inte ett test längre? Kommer det alltid att vara det? Efter två månader, då ska vi bestämma om vi ska gå tillbaka till vardagen som vi hade innan, fast ändå helt annorlunda, eller om vi är klara efter 20 år.

Hur blir vardagen? Hur ska vi bete oss? Jag känner mig tom, men ändå full med känslor.

Förvirrande känslor som spretar åt alla håll. River och drar, förvirrar, försvårar.

Tröttar ut mig, gör mig suddig. Kan inte tänka logiskt, klart. Kan inte prata med någon, ingen vet. Ensam med alla tankar. Vad skulle man säga, jag kanske ligger i 

skilsmässa. Varför? För att jag inte duger. För att jag inte går att leva med. 

Vad ont det gör att veta att det är så svårt att älska mig. Att försöka leva med mig är att offra sig varje dag. 

Böja sig för något man inte vill. Svårt att veta att man blir utvärderad om två månader för att se om det kanske går att leva med mig. Älska mig? 

Att bli bedömd för att se om man blivit bättre, om det kan bli det. Om det kan vara i längden. Jag vill inte att någon ska offra sitt liv eller sina känslor för mig. Då är det bättre att vi sätter punkt nu. Jag är beredd att jobba på det, men det känns inte som vi är två som gör det. 

Om vi efter två månader bestämmer oss för att gå isär, då kanske det inte är så kul att börja dela saker, så vi kanske ska börja prata nu. Hur delar vi vad? Vem vill ha vad? Vem behöver vad? Kanske köpa post it lappa och börja märka upp. Få ordning på det lilla vi kan. 

Förlåt att jag verkar konstig, tyst och avstängd. Jag vet inte hur jag ska bete mig, jag vågar inte vara nära dig, eller prata för mycket, för jag vet inte om du vill, och jag vill inte vara i vägen, för jag vet att du redan har det jobbigt. Vi tassar runt varandra och vågar inte riktigt säga eller göra nåt. Men igår kändes det jättemycket som om du ändrat dig, men att du inte kan säga det, för att du inte vill såra mig. Snälla, lova att säga om du inte vill försöka igen, det är bättre att jag vet. Vi löser det oavsett hur det blir, vi får försöka vara vuxna. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att försöka jobba med mitt kontrollbehov så kan vi testa en sak. Men jag vet inte om detta blir samma sak, att jag bestämmer och delar ut uppgifter som ska göras. I så fall vet jag inte hur jag ska göra.  Vi kan testa att X köper julklappar ...

Du säger att du måste förstå att jag älskar dig, det är upp till mig nu. Du kan inte älska mig nu, för din ena fot är redan utanför dörren. Men jag behöver också älskas, just nu mer än någonsin. Jag behöver veta att jag  finns, att jag betyde...

Jag har skrivit så mycket här hemma, men inte på bloggen, det har liksom inte blivit av. Men jag tänkte att bloggen är ju för min egen skull, ingen vet ju att den finns. Så jag tänkte försöka använda den, just nu, i alla fall, för att samla ihop mina...

Nu är det ett par dagar sedan vi var på vårt första möte på familjerådgivningen. Det var tungt. Vi grät båda två, men det kändes ändå som en bra väg att gå, tror jag.  Men jag är fortfarande helt full med tankar, vem är jag, vad vill jag, hur gör j...

Nu är det ett par dagar sedan vi var på vårt första möte på familjerådgivningen. Det var tungt. Vi grät båda två, men det kändes ändå som en bra väg att gå, tror jag.  Men jag är fortfarande helt full med tankar, vem är jag, vad vill jag, hur gör j...