Du säger att du måste förstå att jag älskar dig, det är upp till mig nu.

Du kan inte älska mig nu, för din ena fot är redan utanför dörren. Men jag behöver också älskas, just nu mer än någonsin.

Jag behöver veta att jag 

finns, att jag betyder något. Att det jag försöker visa och göra syns.

Just nu är jag en vattendroppe i ett stort hav, syns, inte finns inte. Jag vet inte vem jag är, eller vem jag ska vara. Jag måste visa att jag kan, jag måste kunna. Men vem vet om det är verkligheten, när inte ens jag vet?

Jag borde kanske vara själv, i alla fall borde jag släppa taget. Jag vill visa att jag älskar dig, visa att jag försöker, med varje fiber i min kropp.

Men ju mer jag 

gör, desto mer vet vi att det inte kommer att hålla. Och att försöka visa någon att man älskar dem när man inte kan få något tillbaka, det är svårt.

Att bara ge sig själv, men inte få någon form av bekräftelse på att man gör skillnad.

Att veta att man inte duger, eller är älskad, för att jag är den jag är... Men jag tycker också att vi har haft problem, men hoppats i tysthet att det ska ordna sig, om jag bara blir lite bättre.

Men det gjorde det inte. Det har inte synts. Ingen ser mina tysta försök, för det är så mycket kvar innan jag duger. Var står vi, hur långt ifrån varandra står vi? Är det alldeles för långt, för att någonsin hitta tillbaka?

Det känns som han redan är borta, långt, långt borta i någon annans famn. Någon som kan älska, vara normal, trevlig, glad, underhållande, fylld med energi, som gör saker.

Vad har jag att komma med? Jag kan inte mäta mig med normala människor, så varför försöker jag ens?

Varför ska jag försöka när jag vet att det inte går? Varför hålla fast med näbbar och klor, när jag vet att jag ska släppa? Om han vill ha någon annan, då vill jag inte stoppa honom.

Men ändå gör jag just det. Jag hoppas att han är stark nog att gå. För jag kan inte släppa.

Jag vill att han ska vara lycklig, och jag vet att han inte är det, så jag borde ge honom det.

Även om det inte är med mig. Men kanske hoppas jag på att få bli älskad, för den jag är.

Att någon säger att jag duger fast jag inte lyckas. Att någon ser att jag försöker. Att någon står bredvid mig på vägen, och hjälper mig när jag faller. Och torkar av mina såriga knän.

Som säger att allt blir bra, det är du och jag mot världen. Jag går med dig, jag finns alltid här.

Jag lämnar dig inte, var inte rädd. Men just nu så står jag ensam uppe på ruinens brant, där det regnar, blåser, är lerigt, halt och mörkt.

Står alldeles ensam. Och jag håller på att tappa balansen. Och snart spelar det ingen roll.

För om det är så ödet vill ha det, så är det så det är. 

Kan inte göra mer än jag gjort. 

Jag har gjort ett ärligt försök, men fått noll tillbaka. Det var du som sa det.

Men du tog nog tillbaka mig för att det var synd om mig, för du menade inte allvar.

Mina försök betyder noll och ingenting för dig. Dina känslor för mig är döda. Finns inte mer.

Går inte att hitta mer. Och jag kryper runt utan självrespekt och försöker göra allt jag kan.

Men du ser inte, vill inte se, vill inte ha. För det spelar ingen jävla roll längre. Jag orkar inte mer.

Jag kan inte påverka det. Speciellt inte själv. Så jag är färdig med att försöka.

Kom till mig och berätta när du tänkt färdigt. Berätta vad du bestämmer dig för att vi ska göra. Fast jag vet redan. Jag måste ha lite självrespekt. Måste leva för mig nu. För det finns inga andra än mig och barnen.

Nu är det vi, och vi får göra det bästa vi kan. Vi fixar detta. 

Jag kan göra allt eller inget, men det kommer för dig, inte att förändra något , så nu får det vara nog. Det gör ont, men det är så det måste bli. Fokus framåt. Du är färdig, du har avslutat utan mig.

Så nu måste jag se till att stänga av och börja om. 

Vi gör ett ärligt, helhjärtat försök sa du. Men du vill inte försöka, du vill inte ta i mig, inte ens försöka skicka ett neutralt sms, inte försöka göra nåt spontant. Inte planera något. Inte testa något alls för att se om det skulle väcka något i dig. Allt har stannat, allt har dött. Du tror att om du inte gör något så blir allt bra... Vi måste inte jobba på det. För du vet inte om det går, så då är det bäst att inte försöka. Jag vet inte heller vad i helvete vi håller på med, men jag är villig att prova det mesta. Men inte du, och det måste jag respektera. Så nu ska jag försöka stänga av, 

det kanske blir lättare för dig då. Eller inte, för du ser inte mina skrik och försök ändå. Vill inte se, vill inte höra. Men kom och berätta för mig när du bestämt dig. Men jag vet inte om jag är kvar då. 

Det är inte att jag vill sova på I's rum. Jag vill göra det som är bäst, och bäst för dig. '

Det känns som du drar dig undan igen, och då vill jag bara underlätta så mycket som jag kan.

Jag tar inte illa upp, vill bara att du ska vara ärlig, håll inte inne med något. Så slipper jag undra hur du vill ha det. Just nu vill/vågar jag inte ta initiativ till så mycket för det känns som du inte vill just nu.

Så det är inte att jag inte vill, så att du vet. Jag är nog kvar på samma ställe, som jag har varit innan.

Vet inte om du också är det. Sorry för alla mail och sms, det är lättare att skriva än prata, men jag känner mig som en efterhängsen tonåring när jag håller på såhär. Du MÅSTE säga till om du vill att jag slutar med det, eller ger dig dåligt samvete, eller nåt annat.

Frågor 

Att han tänker på andra/en annan. 

Att jag söker lägenheter, men än så länge tackat nej, rätt eller fel? 

Att båda känt sig oälskade och förbisedda länge, men att vi står lång ifrån varandra ändå.

Jag blir mer och mer förvirrad, och vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd för att inte kunna ge honom vad han vill ha, han säger inte vad han vill ha. Och jag vet inte om jag kan få vad jag vill/behöver ha. Han kan ju inte ge något nu, så jag får gissa vad jag kan få. Känns som det rätta är att flytta för då gör jag inte honom besviken, då har jag löst det. Han slipper ta beslutet och det blir inte så mycket jobb. 

Problem med att jag känner mig underlägsen och dum. I diskussioner när jag inte fattar vad han menar, och frågar för att jag verkligen vill förstå, så säger han alltid att jag fattar ändå inte så det är inte lönt, han orkar inte.

Sen går han och pratar inte. Och jag har inte lärt mig vad som var fel. Känd förminskade. 

Jag är sårad. Av att inte vara älskad, av att inte räcka till, att vara svår att älska, av att inte vara tillräckligt viktig att diskutera skilsmässan med, utan bara meddela beslutet. 

Att han bestämt sig, att han bara vill ha ryggen fri, så det ser snyggt ut. Så det ser ut som han har gjort allt. 

Att när han sa att han ville skiljas så var han färdig, precis som jag sa. För det har gått så långt med den andra, men det ser snyggt ut om vi försöker en gång till. Då har han gjort allt han kan/behöver. Då är det återigen bara mig det är fel på. 

Det gör ont när han ljuger. 

Hur fixar man känslan av att saker/ställen/ lägenheten är ditt och mitt, inte vårt? 

Kan inte kompromissa, han säger bara att det är inte lönt att prata om det, för jag fattar ändå inte. Det är ok för han att säga att jag gör fel, men om jag säger det blir han jättesur och sen kan vi inte prata mer. Och det jag säger stämmer aldrig heller, tycker han. 

Jag tror att vi är tillsammans just nu för att han känner skuld över hur han känner, för att han inte vill såra mig, men det har han ju redan gjort. Och att jag ska vänja mig vid tanken. 

Jag försöker stänga av och inse att han nog har rätt i att vi borde separera, försöker vara logisk. Är rädd för att om han skulle ångra sig så har jag hunnit stänga av så mycket att jag inte kan gå tillbaka. 

Känner att nu när vi gör sista försöket så är det svårt och ojämt. Jag måste bevisa att jag 

älskar honom och visa vad jag kan och vem jag är. Men i och med han inte älskar mig och inte känner något nu så kan han inte ge tillbaka. Så det blir inga sms tillbaka, eller komplimanger, eller gulliga lappar, eller vad som helst.

Du behöver inte svara, jag vet att du är på jobb. Jag läser mellan raderna igen, och tänkte att det är bättre att fråga rakt ut. Igår kändes du väldigt långt bort, var det så? Du pratade knappt, rörde inte mig och kändes väldigt avstängd, var det så? Jag vågar inte krama dig, eller säga något, jag vill inte vara i vägen, det vet du.

Det känns bara så omöjligt att komma någonstans. Det känns som våra känslor kommer inte bara att vara där en dag när vi vaknar, vi måste göra något. Men att vi bara tassar på tå.

Och jag vet att jag antagligen inte borde ta upp detta, men vi pratade om att bli intresserade av andra personer, jag måste fråga en sak, för jag tänker mycket på det.

För dig, handlar det bara om en specifik person eller är det mer allmänt? Jag har fått för mig att det mest handlar om en enda person, som du träffar varje dag. Som gör att du kör till jobbet tidigare.

Som är okomplicerad och som du kan skratta med, precis tvärtom till vad du har hemma.

Tydligen är jag nog svartsjuk, borde säkert inte säga det, men vad har jag att förlora?

Men det känns svårare att försöka reparera det vi haft, om du är kär i en annan person.

För det är som jag sagt, jag kommer aldrig kunna ge dig det som en nyförälskade ger, pirret i magen, att lära känna varandra, nyfikenheten, det spännande. Och jag vet fortfarande inte hur du vill att ditt liv ska se ut.

Både ditt vardagsliv, men även ditt kärleksliv. Jag vet inte vad vi jobbar mot. Jag vill ge dig så mycket, men jag vet inte vad du vill ha. Jag vill se dig vara lycklig, ända in i ditt innersta.

Jag vill att du ska skratta varje dag så det känns i hela kroppen. Jag vill att du ska längta och sakna den du bor med. Jag vill älska dig. Jag vill att du känner dig sedd och hörd. Och om jag tänker efter så är det det jag oxå vill ha ut av livet. 

Jag vet att jag är jättesvår just nu, men jag vet inte hur jag ska vara. Kärleksfull och som inget hänt?

Då känns det som jag spelar teater, just nu. Men är jag tyst och håller mig undan, så blir det lättare för dig att gå, för det är ingen förändring. Det känns ensamt, för som jag sa behöver jag oxå förändring, fast jag älskar dig.

Jag vill också bli sedd och älskad för den jag är. Och det är inget du kan ge mig nu. Och det är svårt att ge till någon som kanske inte vill ha det, och det är svårt att fortsätta ge när man inte kan få något tillbaka. Så därför är jag konstig, för jag vet inte hur jag ska göra. Det är därför jag blir tyst. Men om du vet något om hur du vill ha ditt liv, hur det ska se ut, så säg gärna vad du vet. Det är lättare att jobba mot ett mål om man vet vad målet är. 

Jag vill inte pressa dig, men du vet var jag står, och det är att jag älskar dig. Men jag vågar inte visa det så mycket, just nu.

Men låt inte det stoppa dig från att tycka och tänka precis som du vill. Tänkte mest om du undrar.

Så mycket för ett kort sms, som jag tänkte att detta skulle bli, skickar det som ett jobbigt mail istället.

Jag hatar att jag skickar sånt här till dig, samtidigt som jag inte kan låta bli. Du får säga rakt ut om du vill att jag slutar med det, min hjärna hittar kryphål hela tiden. 

Om vi ska ha ett gemensamt liv, hur vill du att det ska se ut? Vad ska det innehålla? För du visar och säger inget, förändrar inget. 3 veckor har gått. Om jag ska jag göra det mesta själv, så blir jag trött och gnällig, och 

inåtvänd. Och det var ju sånt vi skulle undvika. Så hur kan vi prova att göra en bättre arbetsfördelning?

Och hur gör vi med känslor/kärlek, just nu är det bara jag som försöker visa något, men det är svårt när man inte kan få något tillbaka. Jag vet att du inte kan ge något just nu, men jag behöver oxå veta att jag finns och betyder något. Jag känner sig billig och efterhängsen. 

Jag känner att du drar dig undan igen, men du säger inget. Stämmer det? Jag vet inte hur jag ska bete mig. Ska jag hålla mig undan, 

ska jag vara framåt och på? Ska jag låtsas som ingenting? Jag vet inte vad du vill, och då vet jag inte hur jag ska bete mig. Känner mig i vägen samtidigt som jag vill visa vad du betyder för mig. Det känns som mina händer är bakbundna. Jag försöker läsa av dig, men det är svårt. Det är svårt att göra en förändring och visa vad du betyder, när jag inte vet om du vill det. När jag känner att du är inte med på förändringen. 

Just nu känner jag mig billig och efterhängsen. Om vi ska ha en gemensam framtid, hur vill du att den ska se ut?

Hur vill du bli älskad? Vad är viktigt för dig? Vad är viktigt att jag gör i vardagen, i hemmet?

Vad finns där som du vill att jag slutar att göra? Jag famlar i mörker och bara gissar, men jag kan vara helt fel ute. Jag tvivlar på allt jag gör, och allt jag inte gör. Jag känner inte att vi gör så stora förändringar.

Men jag vet inte vad jag ska göra, för vi pratar inte. Jag förstår att det är svårt. Detta var vara lite tankar som jag har just nu. Så du vet varför jag är som jag är, just nu. Det är mycket tankar.

Oavsett hur det blir, eller vad du vill och känner så vill jag bara säga, JAG ÄLSKAR DIG. Jag vet att jag säkert inte ska säga det just nu, men jag har inget att förlora på att säga det. 

Du vill inte ge falska förhoppningar, och säga att allt blir bra. Ser det verkligen ut som jag tror det?

Verkar jag, glad, trygg och lycklig just nu? Om du tycker det så kan jag bara säga att du har fel. Jag tror redan att allt gått åt helvete, jag bara väntar på att du ska säga det. Jag städar för att vi inte ska ha så mycket att dela på när det är dax. Jag letar lägenheter och planerar vad jag måste köpa. Planerar för hur man berättar för barnen. 

Jag vet ju om att jag har ju aldrig lyckats att vara bra innan, jag har aldrig kunnat förändra mig till det jag vill och behöver. Så varför skulle jag lyckas denna gången. Du behöver inte vara orolig för att jag ska tro att det är bra.

Då känner man inte såhär, man gråter inte hela dagarna för att man inte duger. Man får inte svårt att andas, tryck över bröstet eller kan inte tänka klart. Allt känns overkligt och jag fattar inget. Att övertolka varenda 

litet andetag du gör, varenda suck, din tysthet, din frånvaro, som ett steg ifrån mig.

Att vänta på minsta lilla glimt av något bra, något som visar att jag är på rätt väg. Att aldrig få messet som jag längtar efter så mycket. Att aldrig få höra att jag gör rätt, utan famlar i mörker och väntar på min dom.

Räknar ner varenda jävla dag, för jag orkar inte mer. Jag vill så gärna göra rätt, jag vill vara bra, men vi vet att det är nog omöjligt, så vad väntar vi på. Jag lovar att om man mår så här när man mår bra så är det inget för mig.

Så oroa dig inte. 

Jag kommer inte att räcka. Jag kommer aldrig kunna mäta mig med andra lyckliga, framgångsrika, roliga, trevliga, okomplicerade, vackra, långa, pigga, odeprimerade kvinnor. Jag kommer alltid vara den som blev över, den som inte blev bra nog. Jag har inga fördelar jämfört med andra. Så det är elakt att hålla kvar honom.

Vad skulle han vilja stanna för? Allt är bara tungt och jobbigt. Krävande. Kvävande. Har är ju redan framme vid slutet, men jag tvingar honom igen. För vilken gång i ordningen?

Vad jag än gör och säger så känner jag att jag borde sagt eller gjort minst 10 saker till.

Jag vill kunna dela mig, vara en bra mamma, bra fru, kunna städa, tvätta, umgås med familjen och med vänner. Men hur kan jag göra allt samtidigt? När jag gör en sak har jag dåligt samvete för de andra sakerna jag inte gör.

Jag gör hela tiden fel och för lite.

Jag borde släppa honom, jag vet det, innerst inne, ändå håller jag honom fången.

Jag vill göra allt bra, jag vill att vi ska vara lyckliga med varandra, men chansen är mikroskopisk.

Så för hans skull borde jag släppa nu, jag vet det, för jag kommer bara att dra ut på det oundvikliga.

Vi är på väg rakt emot bergväggen i hög hastighet och vi ser det båda två. 

Det som känns mest orättvist är att istället för att du sagt att du hade behövt prata i tid, så har du väntat tills det var försent och alla dina känslor dött. För ett tag sedan hade det fortfarande gått att reparera, men då valde du att tiga. Varför? För att du ville inte då heller. För att jag inte skulle kunna göra något?

För att det inte skulle finnas någon återvändo? För i så fall så är vi ju färdiga.

För du har tänkt klart, det har du gjort för längesedan. Förstår du inte att du har bestämt dig för längesedan.

Du tror inte att det finns något kvar, inga känslor att väcka. Så vad är det som vi försöker rädda?

Du säger ju hela tiden att det gått för långt. För lång väg tillbaka. Du säger inget som visar att du hoppas och vill att det ska vara du och jag, du gör inget för att det ska bli bättre. Jag ser ingen framtid för oss, är det enda jag hör.

Du har inga känslor kvar, ingen kärlek, bara likgiltighet. Hur skulle du då kunna älska mig igen?

Jag älskar dig inte längre, det är det du säger. Du kan inte ens säga att du saknar mig eller det vi haft.

Inte ett sms, inte någonting. Jag försöker visa vad jag tycker, men till vilken nytta? Det hjälper inte alls.

Jag orkar inte mer, jag kan inte göra något. Ingenting jag gör förändrar någonting, väcker inga känslor, öppnar inget hos dig. Så jag kan ju sluta nu. Jag kan inte väcka din kärlek, jag kan inte väcka de döda.

Jag borde inse fakta, låta det vara, och försöka samla energi istället. Det är upp till dig, jag har inget att säga till om, jag får följa ditt beslut. Säger du att kärleken är slut, så är den det.

Om du skulle säga att sen finns, då finns den antar jag. Och jag får följa efter, slå på och av mina känslor, foga mig. Idag får jag inte älska dig, samtidigt måste jag visa att jag älskar dig, annars har jag förlorat ännu en gång. 

Vad är rätt? Både allt jag gör och inte gör ger mig ångest. Det är svårt att vara stilla, för det kryper i kroppen på mig. Måste göra mer, måste vara rätt. Måste vara som andra. Måste vara vanlig. Måste vara rätt.

Måste visa, bevisa min kärlek, utan att just nu kunna få samma tillbaka. Måste synas i sömmarna.

Måste se om det går att leva med mig, måste se om det får att få känslor för mig som inte finns, som finns för andra. Vad ska jag göra? Tänk om jag inte hinner tvätta, går han då? Om jag inte duschar en dag, går han då?

Om jag är sur och trött, går han då? Om jag vill sy en kväll, går han då? Om jag inte gör det som förväntas, om jag inte är perfekt, då går han. Men jag vet inte hur jag ska vara och fortfarande vara mig själv. Jag vet inte om jag gör mer rätt nu än innan. Kommer jag alltid känna att jag inte räcker till, och alltid är rädd att han ska gå, för att jag inte gör tillräckligt? Inte är tillräcklig? 

Han vet ju mycket väl att det finns andra, han längtar ju redan dit, och är halvvägs där.

Så vem är jag att stoppa honom? Så mycket jobb för att kanske inte bli nöjd. När han kan gå och bli nöjd, glad och tillfredsställd med en gång. Kommer denna ångest och stress alltid finnas där? Kommer det alltid kännas som om jag behöver krälas? Kommer jag alltid må så här? Jag orkar inte.

-Säg vad du tycker och känner -Ge och ta emot beröm -Perspektiv, 1 månad, 1 år, 10 år -Våga älska dig själv -Behandla dig själv som du skulle gjort mot en vän -Jag är bra nog -Självkänsla är ett mått på själens kondition och en medvetenhet om det egna värdet -Bekräfta dig själv -Jämför dig inte med andra 

Andas. Jag måste andas. Kan inte tänka, vill kräkas. Mår illa, rastlös. Ligger på golvet med blottad strupe och noll självrespekt. Bara att hugga. Fast det har du nog redan gjort, för det känns som jag blöder. Kan inte resa mig. 

Tänk om man fått veta saker om framtiden i förväg. Så man kan göra saker ogjorda redan från början. Då hade vi inte varit här. Om jag vetat att vi tog varandra för givet, att vi slöt oss i oss själva, tysta och förlamade.

Båda hoppades på att den andra skulle se, men vi var blinda för varandras behov.

Och här står vi nu, fortfarande tysta, men en paralyserad, rivande smärta, som ingen av oss rår på. Vi har förlorat, vi har förlorat kärleken och varandra för att vi inte öppnade våra ögon och såg den andra så som vi själva också ville bli sedd. Vårt eget fel, vi tappade bort varandra, och nu är det nog försent att laga det som fanns.

Du hör ju själv när du pratar att du har bestämt dig, enda anledningen att du inte säger det rakt ut är att jag blir ledsen. Du pratar bara om att gå ifrån varandra, och kan inte se något annat.

Så då är det ju klart egentligen. Men blir det lättare så kan jag säga det åt dig, vi är klara nu, vi är färdiga och jag flyttar så fort jag hittar en lägenhet. Då är det bestämt och uttalat. Glöm inte skicka efter personbevis. Ok?

Kram A 

Om det hjälper så är det inte dig jag är ledsen på. Det tar bara ett tag att smälta jag är precis så värdelös som jag alltid vetat. Att lära sig om sig och få bevis på ens inre tankar kan göra ont. Att jag inte hade någon förbättringspotential. Bara för man vill något så betyder det inte att det blir så, även om man försöker.

Så var inte ledsen, du har försökt få ordning på mig i 20 år, har det inte gått på så länge så kommer jag ändå aldrig bli bättre. Så se det inte som ett misslyckande från din sida, se det som att du klarade 20 år.

Låt mig bara få tid att komma över det så blir det bra. Det är vad det är. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att försöka jobba med mitt kontrollbehov så kan vi testa en sak. Men jag vet inte om detta blir samma sak, att jag bestämmer och delar ut uppgifter som ska göras. I så fall vet jag inte hur jag ska göra.  Vi kan testa att X köper julklappar ...

Vad är viktigt för X? Kommer jag någonsin bli tillräckligt bra, för att han ska känna sig nöjd, avslappnad eller trivas hemma? Vad kan jag göra för att X inte ska känna sig irriterad eller störd på saker hemma? Är det genomförbart? Kan jag bli den ha...

Jag har skrivit så mycket här hemma, men inte på bloggen, det har liksom inte blivit av. Men jag tänkte att bloggen är ju för min egen skull, ingen vet ju att den finns. Så jag tänkte försöka använda den, just nu, i alla fall, för att samla ihop mina...

Nu är det ett par dagar sedan vi var på vårt första möte på familjerådgivningen. Det var tungt. Vi grät båda två, men det kändes ändå som en bra väg att gå, tror jag.  Men jag är fortfarande helt full med tankar, vem är jag, vad vill jag, hur gör j...

Nu är det ett par dagar sedan vi var på vårt första möte på familjerådgivningen. Det var tungt. Vi grät båda två, men det kändes ändå som en bra väg att gå, tror jag.  Men jag är fortfarande helt full med tankar, vem är jag, vad vill jag, hur gör j...