För att försöka jobba med mitt kontrollbehov så kan vi testa en sak. Men jag vet inte om detta blir samma sak, att jag bestämmer och delar ut uppgifter som ska göras.

I så fall vet jag inte hur jag ska göra. 

Vi kan testa att X köper julklappar i år. Till barnen och sina föräldrar. Och saker till julklappsspelet från barnen.

Jag kan köpa till mamma och barnen. Och om han vill kan han 

fixa små saker till advent. Och jag ska inte lägga mig i, oavsett vad jag tycker och tänker. Vill han köpa julklappar på julafton istället för att skicka efter på nätet, så är det så han väljer att göra det. Då är det ok. Jag ska försöka att inte bli stressad, utan komma ihåg att är det överlämnat så är det. 

Måste bli bättre på att bara planera sånt som rör mig, andra kan planera sina egna saker.

Det är inget jag måste göra. Och detta gäller i allt, handla, städa, semester, tvätta, kasta saker, ringa, eller vad som helst.

Undra om vi någonsin kan se varandra precis så som vi egentligen är, eller om vi bara kan se bilden vi skapat av varandra. Den som vi inte är, illusionen av oss, med alla fel och brister. 

Har alltid varit den duktiga flickan. Den som vill göra allt bra och rätt.

Jag vill räcka till och göra det enkelt för alla. Det är nog därför det gör extra ont, för att jag har misslyckats med mitt livsuppdrag. 

Jag ser inte ut som han vill. Jag beter mig inte som han vill. Jag städar inte som han vill ha det.

Jag har inte sex så ofta som han vill ha det. Jag sköter inte ekonomin som han vill ha det.

Jag uppfostrar inte barnen som han vill. Jag klär mig inte som han vill. Jag pratar inte så mycket/lite som han vill. Jag går och lägger mig tidigare än han skulle vilja att jag lägger mig Jag slänger alldeles för lite Jag har saker överallt Jag har tagit över hemmet, han har ingen plats. Jag tröttnar på alla mina fritidsintresse. Jag har för lite energi.

Jag äter fel saker. Jag motionerar för lite. Jag vill för lite. Jag gör för lite. Jag är för gnällig.

Jag klagar för mycket. Jag handlar för mycket skit. Jag handlar fel presenter. Jag tjatar om allt.

Jag väger för mycket. Jag skyller på min adhd, fast det inte är problemet. 

Jag tycker att han ska anpassa sig för att jag har adhd. Jag blir aldrig bättre. 

Så vad gör jag bra enligt honom?

Innerst inne vet jag att jag aldrig kommer att få höra honom säga att han älskar mig en gång till.

Kommer aldrig att få ett sms för att han tänker på mig. Det är sanningen och om jag bara hade förstått det fullt ut så hade jag kunnat börja läka. Men en del av mig hoppas på att jag har fel, att idag kommer förändringen.

Idag duger jag, idag var jag bra. Idag är jag den han vill ha, den han blir lycklig av. 

Det enda du gjort för att behålla mig eller visa att du älskar mig är att fråga om vi ska ha sex.

När jag sagt nej så slutade du fråga. Och dina känslor dog. Inte ens vänskap fanns kvar. Var vårt äktenskap bara byggt på sex? Fanns det verkligen inga andra sätt att visa att du älskade mig, eller väcka min kärlek på?

Du kunde inte pratat med mig innan det var försent? Ruskat om mig och sagt att du älskar mig? Eller fråga om jag älskar dig? Skickat ett mess då och då? Lagt en lapp i min ficka? Kramat mig hårt och länge utan anledning? 

Jag tror jag har för mycket vardag och livpussel i mitt liv för att kunna bli spännande, rolig och intressant. Jag är en tråkig, stressad, trött 2 barnsmamma. Kommer inte att bli roligare än så här tror jag. 

Emellanåt känns detta förnedrande, patetiskt. Att försöka göra allt jag kan, och vara den bästa versionen av mig själv, men inte kunna få något tillbaka. Det känns smutsigt på något vis Att vara den enda som kämpar, det kommer inte att fungera. 

Oavsett hur detta slutar så kommer det att förändra mig från grunden. På vilka sätt vet jag nog inte än. Men just nu känner jag mig så jävla värdelös, fel och oönskad. Alltså precis så som det faktiskt är. Om vi fortsätter tillsammans, hur ska jag känna mig älskad på riktigt? Hur ska jag veta att han inte tvivlar, när han inte sa något denna gången? 

Jag känner att jag sakta men säkert stänger av/stänger ner för att skydda mig själv.

Försöker intala mig att det är lika bra, att det är det bästa, att det redan egentligen är färdigt.

Säger det som ett mantra, för att vänja mig. Om det skulle vända så hoppas jag att jag också kan det, och att det inte gått för långt. För att klara det, för att fungera. Detta är mina försvarsmekanismer på full nivå.

Ingen skulle vilja se mig annars. 

Jag måste fungera, jag måste hålla ihop, det finns inget alternativ. För om det blir som jag tror så kommer jag att behöva min energi till annat än sammanbrott. Och ärligt talat så finns det knappt någon kvar till att börja med.

Hur hade det känns för dig om vi vänt på det? Att jag hade sagt att jag vill skiljas, men vi väntar lite för jag vill se om jag överhuvudtaget kan få några känslor alls för dig. Gör ditt bästa för att imponera på mig så länge, så jag får se vad du kan.

Men jag tänker inte delta, inte lyssna på vad du tänker och känner, inte läsa några böcker med tips och råd om förhållande, jag kommer inte svara på varken sms eller mail, eller brev med frågor du skriver.

Du får leva i ovisshet, tills jag vet vad jag vill. Hoppas inte du tröttnat under tiden, jag behöver ju fundera på om det går att älska dig, du vet att det är ju inte så lätt, det måste du ju förstå.

Jaha, du fick erbjudande på en lägenhet och du vill veta vad jag tycker och tänker om vår framtid?

Du vill veta vart vi är påväg. Du vill veta om jag tycker att du ska tacka ja, för då betyder det att det definitivt är över. Men jag kan inte svara på det nu. Du får vänta, och gå och 

gissa. Gör så gott du kan sålänge, ge mig vad jag vill ha och det jag vill leva med. Jaha, du vet inte vad det är, det vet inte jag heller. Du får prova dig fram.

Jag säger till när jag tänkt klart. Men sitt gärna där och vänta, så berättar jag hur det blir sen.

Jag vet inte när. Men jag hoppas att du anstränger dig och 

inte tappar sugen, för om jag kommer på att jag kan älska dig då kan vi ju bara fortsätta som vi gjort tidigare, och låtsas att detta inte hänt. Om du skulle sluta älska mig nu för att du inte kan få något av mig, så är det ju synd, för jag vet ju inte än. Så om din kärlek är slut när jag känner att min kanske kommer tillbaka, då har vi bara vänt på problemet.

Och då börjar vi om allt detta igen. Så fast du snart har stängt av helt, och nästan har flyttat, för det är det jag säger till dig hela tiden, fast jag kanske inte märker det, så kan du ju sitta här och vänta tills jag vet hur vi ska ha det. Fast du kommer inte på svar på dina 

frågor, du får ingen kärlek eller respekt, ingen ömhet. Du är satt på undantag, jag behöver tid. Vänta tills jag är klar, sluta gråta, det leder ingenvart, det finns andra som är mycket mindre komplicerade än dig, och snyggare, roligare, har bättre jobb, är mer spännande än dig, så just nu har du inte mycket att komma med. Överviktig och tråkig, inte kärleksfull, inte ansvarstagande, kan inte hålla ordning, vill inte ha sex.

Du vet att det finns andra kvinnor där ute, om jag ska vilja leva med dig så får du nog bättra dig för att ha en chans. Men du har långt kvar.

Det blev en månad istället för två. Och resultatet blev som jag visste att det skulle bli. Precis som jag sa, han hade bestämt sig. Hans känslor finns, men inte för mig. Det är dött. Så varför skulle jag ens försöka? Hur många sms fick jag, hur många lappar eller komplimanger fick jag? Inga. Han försökte inte ens. Bara sex från hans sida, som om bara det kunde laga det som var sönder. 

Tråkigt att behöva avsluta något som man inte vill avsluta, eller ens visste att någon tänkte på. Jag fick inte ens en chans, det var klart redan innan har sa det. 

Jag tror att han bestämt sig. Att beslutet är klart. Igår kändes det som det var en djup avgrund mellan oss. Säger inget personligt, utan bara säkra, neutrala saker. Inget som för vår relation framåt. Idag suckar han och säger inte då mycket. Frågar hur det går med att söka lägenheter. Får se hur lång tid det tar innan han säger något. 

Jag menar inte att låta negativ, men jag tänker lite som såhär. Om det är så svårt att veta om du älskar mig efter 20 år, att vi nästan kommit tillbaka till att du känner att vi är vänner igen, är det då meningen att vi ska fortsätta?

Om du inte ens känner att du kan skicka ett helt neutralt mess, eller försöka nåt annat för att se om det finns nåt kvar, då vet jag inte. På något sätt så känns det som jag försöker ensam, att du hoppas att svaret kommer att komma ändå. Jag känner patetisk som jagar någon som inte vill ha mig, ja, jag vet att det bara är en känsla.

Men det är jättesvårt att fortsätta försöka när man inte kan få någon respons.

Jag försöker inte tvinga fram något av dig, jag vet att du inte kan nu, men det är så jag känner. Jag vet inte vad vi ska göra, men det känns som vi inte gör nåt, utan att vi låter det rinna ut i sanden. Tror du att du omedvetet drar ut på det för att inte såra mig?

För det är inte bra för någon, det som sårade mig har ju redan hänt, så det går inte göra nåt åt. Jag står fortfarande på samma plats, så jag försöker inte avsluta något, om det är det du tror med detta mess. Många tankar som rör sig, som du ser. 

Tänker på hur jag ska göra för att visa att jag bryr mig, samtidigt som jag tänker att det inte spelar nån roll ändå. Funderar på om jag ska visa allt jag tänker och känner men kommer fram till att det är bäst att låta bli. Om du vill veta något så kan du alltid fråga. Jag finns här.

Jag har gett dig allt jag har haft, allt jag har kunnat. Tyvärr har det varit fel saker, det är inte det du har velat ha eller behövt. Vi har kämpat båda två utan att se det.

Men det är ju så att om jag inte har det du söker, så måste jag släppa dig, för annars har du ingen chans att bli lycklig. Jag försöker, jag hoppas att du tror mig när jag säger det. Det är bara så svårt, men jag håller på. Bit för bit, det gör bara så ont. Varje bit, varje insikt trasar sönder mig. Men jag vet att jag måste.

Försöker se klart på det, det går ibland, sen kommer känslorna och blandar sig i, det är då det inte går. Så låt mig bryta ihopa då och då, jag antar att det är en del av processen, och att det förhoppningsvis för mig sakta framåt. Snart är du fri att hitta den äkta kärleken, den du förtjänar. Snart har jag en egen lägenhet att bo i.

Det kommer att bli bra, det tar bara lite längre tid för mig att komma dit där du redan är. Men jag försöker.

Jag har gett dig allt jag har haft, allt jag har kunnat. Tyvärr har det varit fel saker, det är inte det du har velat ha eller behövt. Vi har kämpat båda två utan att se det.

Men det är ju så att om jag inte har det du söker, så måste jag släppa dig, för annars har du ingen chans att bli lycklig. Jag försöker, jag hoppas att du tror mig när jag säger det.

Det är bara så svårt, men jag håller på. Bit för bit, det gör bara så ont. Varje bit, varje insikt trasar sönder mig.

Men jag vet att jag måste. Försöker se klart på det, det går ibland, sen kommer känslorna och blandar sig i, det är då det inte går. Så låt mig bryta ihopa då och då, jag antar att det är en del av processen, och att det förhoppningsvis för mig sakta framåt. Snart är du fri att hitta den äkta kärleken, den du förtjänar.

Snart har jag en egen lägenhet att bo i. Det kommer att bli bra, det tar bara lite längre tid för mig att komma dit där du redan är. Men jag försöker.

Jag förstår egentligen inte varför jag klamrar mig kvar. Jag kan ju inte få vad jag behöver för att må bra.

Jag behöver att bli sedd, uppskattad, åtrådd, få känna att jag är speciell och att jag är den enda han tänker på.

Jag vill få ett sms ibland, en liten lapp ibland, att han säger att han älskar mig.

Att vi sitter och pratar om allt och ingenting. Att vi gör saker tillsamnans. Att vi bygger ett hem tillsammans som vi båda älskar. Att vi kan kompromissa utan att få en klump i magen och inte lösa något ändå. 

Detta är ju sånt jag ändå inte kan få, så varför är jag så envis, varför inte bara förstå att det är så det är nu.

Detta är den nya verkligheten. Om jag inte kan få det jag behöver, varför är jag här? Då 

kan jag ju lika bra vara ensam, det är ju ingen skillnad. Det skulle väl i så fall vara att, om jag är själv få blir jag inte besviken och ledsen när jag inte får det, för jag vet att jag har ingen som jag skulle kunna gå det av. 

Jag har för stort kontrollbehov. Men hur vet jag när jag ska ha kontroll och när jag går för långt, när ingen säger det förrän det är försent? Ska jag ha koll på barnens skola, och om de har rätt storlek i kläder, och berätta när något ska städas? För ibland säger han att jag ska säga till om jag vill ha hjälp" med städningen, eller om något ska göras, men ibland är det fel, för bestämmer jag allt. Men sen upplever att oftast att det känns som det inte blir gjort.

Som tex städa under vasken, jag bad om det för flera veckor sedan, och det är inte gjort än.

Hur ska jag då göra, säga det igen eller vänta? Och hur länge ska jag vänta? Eller våra fönster, jag har bett honom flera gånger om att putsa dem, men de är fortfarande oputsade. Ochbjag började bo honom när Ozzy levde, och han avlivade vi för över 1 år sedan. 

Hur fan gör man rätt? Det går inte 

Jag har försökt bli 20 år att bli den du vill ha. Anpassat mig och försökt, om och om igen. Varit så ensam så det har gjort fysiskt ont. Du har aldrig frågat hur jag mår, aldrig sagt att jag gjort nåt bra. Nu när jag gjort så som jag trodde att du vill ha det, då är det slut. Nu är det dax att flytta, att börja om. Ett eget liv. Ett liv där jag inte ens vet vem jag är längre. För jag blev aldrig den du ville ha. Du vill ha någon annan. Du vill ha kärlek, och jag är inte den du kan uppleva kärlek med. Det är inte jag som finns i dina tankar längre. 

Jag är bara patetisk. Jag borde bita ihop, inse fakta och flytta. Borde säga att jag har fått nog.

Att jag faller isär av att ha det såhär. Att vara den svaga som man måste ta hand om. Jag är inte svag. Jag tycker inte om att man ger sig i första taget, vilket jag tycker att han gör.

Varför ska jag ha så svårt för att fatta att det rätta måste vara att gå ifrån varandra. Många delar av mitt logiska jag påpekar det hela tiden, men min känslomässiga sida säger att det är fel, vi har aldrig fått en chans.

Vi bara ältar problem, bara pratar om vad jag gör fel, men om jag säger något så tar han illa upp och blir sur.

Det är lättare att säga att jag gör fel, för ofta säger jag, ja det gör jag. Eller så blir jag tyst och försöker bli bättre. Men jag lyckas aldrig. Fast jag menar väl, så gör jag ändå fel. Jag kan prova 100 olika sätt, och ändå är alla fel.

Men ingen berättar vad som är rätt. Ingen kan ge mig alternativ. För han tycker inte att det är löst, för jag klarar det ändå inte. Jag ber om råd, jag vill veta, jag vill kompromissa, men han säger att det inte är lönt.

Så då är det slutdiskuterat. Såhär kan man ju inte ha det. Då borde det till och med vara bättre att vara själv, eller? Jag läser mina jävla självhjälpsböcker och försöker hitta alla vägar till att hitta tillbaka, försöker jobba på mig själv och på vårt äktenskap. Försöker dela mina nya upptäckter och få honom oxå engagerad, men det går inte.

Säger att han kan fylla i vissa papper så kan vi se hur det ser ut efter, vi kan diskutera det.

Jag vill att vi lär oss prata med varandra, och jag vill att vi ska lära oss kompromissa.

Men han är inte intresserad, för mig känns det som han sitter i soffan och hoppas på att det ska ordna sig själv.

Och när man granskar sitt äktenskap så noga i sömmarna, och vrider och vänder på alla problem, vi söker efter dom. Då tror jag att vi glömmer se eller fokusera på sånt som är eller har varit bra. Jag vill att någon berättar vad som faktiskt är det bästa att göra. Gör vi detta för min skull, för att han tycker att jag måste vänja mig vid tanken och för att han känner skuld, och att det är synd om mig? För det känns så.

För att jag ska vänja mig sakta för att det ska bli minst jobbigt för alla inblandade. Mina kläder 

är packade, tavlorna undanställda, grytor, tallrikar och knivar köpta. 

Undra hur julen blir, kommer vi att fira den tillsammans, vem kommer att köpa julklappar till barnen?

Jag tar ju alltid kontrollen, jag kanske borde backa helt och låta honom göra det så som han vill, och vill han göra det på julafton så får han göra det. 

Jag har ju "tagit över" alla andra år, jag har tyckt att det varit snällt, att allt är färdigt till julen. Och jag tycker inte han har verkat intresserad alls, det enda han säger är att det jag köper är fel. Men han säger inget innan om vad han tycker att vi ska köpa istället. Men det jag gjort är i alla fall fel, det är det alltid 

Om jag skulle be honom säga 3 saker jag gjort bra under dessa 20 år så hade han inte kunnat göra det. 

Allt gör så ont just nu, jag känner och tänker och drömmer hela tiden, men står bara och trampar på samma ställe. Och ingen att dela det med, för han vill inte veta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Du säger att du måste förstå att jag älskar dig, det är upp till mig nu. Du kan inte älska mig nu, för din ena fot är redan utanför dörren. Men jag behöver också älskas, just nu mer än någonsin. Jag behöver veta att jag  finns, att jag betyde...

Vad är viktigt för X? Kommer jag någonsin bli tillräckligt bra, för att han ska känna sig nöjd, avslappnad eller trivas hemma? Vad kan jag göra för att X inte ska känna sig irriterad eller störd på saker hemma? Är det genomförbart? Kan jag bli den ha...

Jag har skrivit så mycket här hemma, men inte på bloggen, det har liksom inte blivit av. Men jag tänkte att bloggen är ju för min egen skull, ingen vet ju att den finns. Så jag tänkte försöka använda den, just nu, i alla fall, för att samla ihop mina...

Nu är det ett par dagar sedan vi var på vårt första möte på familjerådgivningen. Det var tungt. Vi grät båda två, men det kändes ändå som en bra väg att gå, tror jag.  Men jag är fortfarande helt full med tankar, vem är jag, vad vill jag, hur gör j...

Nu är det ett par dagar sedan vi var på vårt första möte på familjerådgivningen. Det var tungt. Vi grät båda två, men det kändes ändå som en bra väg att gå, tror jag.  Men jag är fortfarande helt full med tankar, vem är jag, vad vill jag, hur gör j...